Om en grön jacka och en livlig pojke.

Torsten sitter aldrig still.
Knappt ens när han sover då snurrar han på sig och sätter sig upp i sömnen tippar omkull för att han ju sover.
Och ska av någon anledning alltid ligga på tvären.

Armarna blir trötta av att hålla i ett barn som alltid rör sig.
Jag håller honom på vänster arm och sminkar mig med den andra.
Håller honom på vänster arm och gör frukost med den andra.
Nu låter det ju som att hans pappa aldrig är där men han är där jämt.
När jag har bråttom distraherar han Torsten men det är ju det.
Att jag vill ha Torsten nära.
Den timme på morgonen innan vi skiljs åt vill jag helst inte släppa honom för en sekund.
Men armarna orkar inte.
Särskilt inte den livliga pojken som pekar och lutar med kroppen åt det håll han vill att vi ska gå.
Ska ta allt jag håller i (i dag pudret samt rouget, det senare lämnade mer spår än det tidigare).

Jag säger som jag alltid säger.
Man kan bli trött väldigt fysiskt av att ha barn.
Men psykist ledsnar jag aldrig det är det finaste som finns.


Ja vi syns ju knappt men jag har en grönblåturkos kofta med guldknappar (som inte syns öht).
Den är från Kupan och min klänning är från Indiska.
Torsten har lite från Myrorna, ärvda saker, och sommarskor plus body från H&M.
Visst är vi fina.