Om mina sidor.

Jag ska sitta på samma plats när jag åker tunnelbana.
Varje gång.
Sista vagnen första dörren, platsen med ryggen mot väggen på den vänstra sidan i tågets färdriktning.
(När jag åker på vardagarna till jobbet är det jag och två män som vill sitta på samma ställe.
Vi hatar varandra.)

När jag är sugen på pizza vill jag ha Hawaii och när jag är sugen på hamburgare.
Vill jag ha Maxmål.
Jag gillar kombinationen chips och choklad men det måste vara OLWs Dill och gräslök tillsammans med Marabous Schweizernöt.
(Fast jag har blivit lite mer förlåtande på den punkten det går lika bra med Pringles Cheese and onion tillsammans med Always alt. mintkrokant.)

Jag har väldigt svårt för att sitta på någon annan plats i soffan än hörnplatsen.
Som har den största kudden och en mjuk fäll över sittdynorna.
Det är nästan så att jag ser det som "min" plats.
Trots att vi är tre vuxna som bor här.

Jag stressar upp mig något oerhört när jag reser.
Engagerar mig för mkt i andras ensak.
Sättet de köar på eller att någon inte hjälper en annan med något det kan vara vad som helst.
Jag tittar bryr mig stör mig.
Vill gärna styra upp några gånger gör jag även det.
Pekar med hela handen och låter som någon slags reseledare.

Sen är jag väldigt väldigt bra.
På att tänka negativt.
Kommer ett glädjande besked tror jag inte på det.
Som i dag när jag fick ett fint erbjudande.
Då tänkte jag så klart att de måste misstagit sig att de inte kan ha menat mig.
Alternativt att de drev med mig.

Alltså det är inte lätt att vara jag.
Det kan inte vara lätt att leva med mig heller.