Man får helt enkelt tro mig när jag säger. Att den svarta blusen jag har på mig är helt fantastisk.
Med gråblå utblommade prästkragar och i skiraste materialet. Och kimonoärmar jag tänker mig att jag är en engelsk ung sekelskifteskvinna som är i min familjs fina sommarhus utanför staden och jag går omkring med en bok i handen när jag inte sippar te på altanen.
Jag försöker intala mig nu att jag inte behöver den där blusen. Jag har bara provat den men åh det skulle jag inte ha gjort.
(Alltså, hahaha bilden är helt fantastiskt rolig om man förstorar den och tittar länge på ögonen. Hohoho.)
Jag ville egentligen i rubriken skriva att det handlade om min jacka och att den är beige. Men beige är ett så svårt ord att böja. Beiga? Beigea?
Jag köpte den i alla fall för nästan tio år sedan. På Myrornas i Umeå. Och second hand var inte hypat då så den kan inte ha kostat mer än 50 kronor. Jag gillar att ha den tillsammans med min ålskinnskuvertväska som också är beige (kolla återigen undviker jag att måsta böja ordet). Och att ha den till starka färger exempelvis: knallgrönt, knallblått, lila.
Jag försökte trycka ihop min ryggrad så att hela jag skulle få plats i bilden. Det var ju en smula optimistiskt.
En stor läderväska med rediga små mässinfötter undertill så att man kan ställa ner den var man vill. 30 kr.
Men jag vet inte.Kanske man inte kan kalla besök i två butiker för en runda. Fast är inte allt som innefattar mer än en second hand-butik en loppisrunda?
Dessutom köpte jag en klänning som matchar alla tre väskorna men den hänger på tork jag orkar inte fotografera den.
Den sitter väldigt tjusigt faktiskt. Och det är ju skönt med en lång frasande klänning när man springer romantiskt över sommarängar och sånt.
Men jag kan bara inte bestämma mig. Ser det ut som att jag bara i ren klädpanik sytt en klänning av en gammal gardin? Och är det migränvarning på mönstret?
Emh. Jag har även köpt en skjorta i samma mönster åt min älskling. Det vet han inte om än och han kommer nog inte vilja ha den. Definitivt inte samtidigt som jag har klänningen men vore det inte så töntigt att det blev roligt om vi hade det i somras. Hohoho jag skrattar inombords bara av tanken.
Nu vet jag iof inte vad jag tycker om tidningens innehåll. Lite förkastligt må jag väl säga.
Men det blir roligt för det är så oväntat och jag skulle bära det och folk har frågat mig om jag är laestadian pga uppsatt hår, långa ärmar och pärlhalsband på karaokebar. Och sagt att de nog skådat igenom mig att jag är en liten ulv i fårakläder att jag så snällt står där i mina prydliga klänningar på repetitionerna och inte säger mkt (nej för jag lyssnar på vad dirigenten säger) och sedan ändå kan dansa på borden på fester. Och så skulle de då tycka att jag hade ett så rart litet halsband och oh får jag se vad som finns i det, nämen? Oväntat.
Men det hade lika gärna fått vara en jakttidning eller kanske Offside. Lika oväntat, lika roligt. Mindre förkastligt.
I dag har jag skrivit en modetext på rim. Till ett reportage som går i onsdagens tidning.
Reportage på rim. Det är inte ett dugg töntigt och jag hoppas att alla tycker det är lika upplyftande som jag.
Nu ska jag följa min älskling på fotboll det har ingenting med mode alls att göra. Jag ska klä mig i en svart varm kappa och jag har en ny gråblå klänning på mig.
Natten till i går drömde jag att mina mockaskor som jag i går skulle hämta hos skomakaren. Tidigare hade ägts av en kvinna och att hon blev brutalt mördad. När hon bar just dessa skor.
Huga.
Skomakaren har klackat om dem. Nu kan jag dansa natten lång.
Jag skrev att även om det börjar bli varmt fortsätter jag att klä mig. Mycket och i svart.
Glöm det.
Det var alldeles för varmt att ha svart i dag så jag bytte svarta kappan mot ljusblå korta. Och svettades ändå. Somliga går omkring i långkalsonger och ser helt överhettad ut. Men fortsätter av princip att ha långkalsongerna på så länge det är april.
Nu ska vi på after work-snacks och -häng hos kompisar. Sedan konsert, Arbetarbladets band The Headliners (ja The Headliners). Sedan modevisning.
Jackan är från Noa Noa. Klänningen är second hand. Väskan är Noa Noa och rådjuret är second hand.
När våren kommer och det blir lite varmare. Och soligt. Då fortsätter jag klä mig varmt med sjal och basker och vantar. Och mkt svart.
Tunna sommarklänningar i ljusa pastellfärger får mig bara att frysa. Jag behåller den svarta kappan. Men kanske har ljusa pastelliga strumpbyxor och skor.
Då känns det vårigt och luftigt men är fortfarande varmt och skönt. Och det svarta suger i sig solens strålar. Det gillar vi.
Det är skönt att vissa företag förstått meningen med de praktiska små detaljerna som fanns förr i tin. Som den lilla öglan med en knapp som man fäste runt behåbandet. Så att man slapp rätta till dem stup i kvarten.
De har börjat komma igen hurra!
I dag har jag sökt jobb. Och jobbat. Och planerat ett annat jobb.
Nu suger jag på en bit riktigt mörk choklad och min älskling ska spela tennis jag känner mig onyttig.
De är som ett par grekisk gudinna-skor. Jaja de visar hela mina fötter i dess knöliga härlighet. Min pappa har en bild på mina bara fötter i sin mobil, så när jag ringer kommer den upp. För han tycker det ser så roligt ut att de är så där knöliga. Det är bra att jag gör folk glada.
För många år sedan. Kanske var det sju? Skrev jag för en gratistidning i Umeå.
En krönika handlade en gång om ett stilfenomen som började dyka upp. Och jag förfärades. Nu för tiden är jag lite mer mogen, snäll ödmjuk och förstående så där. Men jag reagerar fortfarande på stilen, undrar vad som gör den så ihärdig.
Tjejer i högstadieåldern (plus minus) som till sina snäva och utmanande toppar. Till sina välsminkade ansikten och fixade hårsvall och parfymdoftande gå-bort-på-fest-liknande accessoarade yttre. Väljer att bära stora och illasittande mjukisbyxor.
Jag tycker mig minnas att jag då skrev att min teori var att det kunde vara träningstjejer som tränade fotboll eller innebandy eller någon annan sport och inte orkade byta om helt mellan varven. Men kan de verkligen vara så många?
Alltså. All kred till dem om det är så att de bara vill vara mysiga och inte orkar fixa sig kläder är trots allt inte allt (haha, va? Sa jag det där?). Men jag får inte ihop övre delen av kroppen med den nedre. Den avslöjar ju att de faktiskt bryr sig. Och att det där med säckiga mjukisbyxor som hasar ner och visar underkläderna lite mer än vad jag vill se. Ju måste vara en trend.
För någon vecka sedan fann jag ett vackert fotoalbum. 50 kronor fyllt av gamla fotografier.
Helt underbart man kan titta på människor från förr i tin och hur de var klädda och hur stiliga männen var och hur granna kvinnorna var. Och hur sammanbitna alla var.
Stora kjolar med hur mkt tyg som helst i. Snygg slickad sidbena. Och juvelen: ett underbart bröllopsfoto.
Jag sparar på bröllopsbilder från förr. När någon satt in i tidningen att de firar guldbröllop och så vidare. Då klipper jag ut och lägger i en guldig anteckningsbok så länge. Tills jag köpt ett album som är fint nog för att sätta in utklippen i.
Nu ska jag iväg. Och sjunga i kör. Och sjunga solo trallalla laa låter det då.
När man sjunger i kör ska man vara enhetligt klädd och ofta vill någon att man ska ha en sjal. Det där med sjalen har vi pratat om, kanske vi skippar den någon dag. Själv gillar jag den så lite att jag inte ens vill ha den på bild.
Ett tag funderade jag på att ha utsläppt hår. Men det ser man ganska tydligt att jag inte har.
Och först hade jag mest huvudvärk och ville gå i stora tröjan hela dagen. Men den var inte beige eller vit som är klädkoden för vårkonserten. Så det alternativet blev det alltså inte heller.
