Om min mormors begravningsdag.

På min mormors begravningsdag var allt ljust, det var för exakt en vecka sedan.
Solen hade varit bakom regnmoln i nästan en vecka men den 15 augusti var det soligt och näst intill varmt.
Alla var med.
Barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Och vänner, för alla saknar henne.

Mormor avskydde svart, de enda svarta plagg hon ägde var kläderna hon bar på andras begravning.
Därför hade vi ljusa kläder.
Och på förmiddagen samlades alla hemma hos mamma och pappa och gjorde blomsterarrangemang till kistan.
Och egna små buketter att lämna vid det sista farvälet av blommor från trädgården, min mammas, min yngsta mosters, och min systers.
Det blev fint, det såg nästan ut som en sommaräng framme vid kistan.

Och där vi minnesfikade hade jag styrt upp.
Så att det var ljust och utan gardiner, bara solljus och blommor på borden.
Limegröna, prästkragar och några mörkt rosa.
Sen åt vi pizza och lyssnade på jazz, två av mormors favoriter.

Och en sak som kan få mig att le, även på min mormors begravningsdag.
Det är mina syskonbarn.
De ligger mig varmt om hjärtat och fyller mig av livsglädje.