2008/09/17

Om skomode och om blåmärken.

Efter en kväll på dansgolvet.
Brukar jag ofta drömma mig tillbaka till den tid då skomodet var snällare mot fötterna.
Mot andras fötter alltså.
Mot mina fötter.

Förr då alla var små popflickor och pandatjejer hade låga Clarks med mjuka gummisulor och man slapp bli stämplade i foten för livet av någons sylvassa klack.


Obs obs, på högra foten syns det dåligt men det är faktiskt ett rrrivsår och några små blåmärken. Just. Det. Snyft.

Och förlåt alla för att ni helt utan förvarning fick se mina fötter.
Men de luktar i alla fall gott för på bilden är de helt nyduschade.

3 kommentarer:

Lillgull sa...

Aj! -Stackare! De ser verkligen ont ut! Jag brukar drömma mig tillbaka till den tiden då jag brukade gå ut och festa varje helg i Umeå, men den där bilder påminner mig om att det inte bara var en dans på rosor back in the 90´s heller. Definitivt inte när det gällde att stappla runt i högklackat på isiga trottoarer och leta efter en fungerande bankomat mitt i natten i 20 minutgrader. Hehehe
Jag tänker på Zarah Leander låten "Vad skönt att man inte är ung"

Joanna sa...

ja, det var verkligen inte lätt med isiga trottoarer.
det kanske var därför vi i min vänskapskrets helst hade clarks med gummisulor; man halkade inte så lätt i dem.
och vi var för lata för skopåse.

annars drömmer jag mig rätt ofta tillbaka till umeå-tiden, och då är istrottoarerna insvepta i små rosa moln.

Lillgull sa...

Clarks har aldrig gått för mig-De säljs ju inte i stl 35 i Sverige. Plus att jag som bara är 1.50 lång alltid sätter på mig högklackat när jag ska ut å va fin, annars når jag ju inte upp över bardisken! hehe