Clara skriver om relationen.
Den dåliga, att man inte ska vänta till det första slaget, att man ska gå redan efter den första gliringen.
Det låter bra.
Men det är nog precis lika svårt som att gå efter första slaget.
Jag har haft en relation som var riktigt dålig.
Att den var dålig förstod jag inte förrän jag lämnat den, gått ifrån och först några veckor månader senare nyktert kunde se.
Hur jag haft det.
En människa som manipulerar gör det ju inte på ett uppenbart sätt.
Från början är allt bra, han säger att jag är bäst i världen.
Att jag är precis en sådan som han letat.
Och på slutet kan man inte fatta hur jag någonsin velat leva med en sådan människa.
Tar man klivet över hela vårt förhållande och landar på sista månaderna.
Där han sa att jag var sjuk i huvudet som ens kunde tro att han var med någon annan.
Där han kastade min väska hårt i marken för att jag var arg på honom.
Jag hade just fått bevis på att de hemskt snuskiga sms:en han skickat inte alls var till en killkompis på fylleskämt.
Det fattade jag ju även när han sa det men det är svårt att fortsätta protestera när han än en gång säger att jag är sjuk i huvudet som kommer med alla dessa anklagelser.
Tar man det klivet kan man tycka att det är märkligt att någon stannar.
Att jag inte gick vid första gliringen.
Vid första beviset på svek (det skulle göras abort, han vägrade åka upp till Umeå för att vara med, han skulle, som han så fint förklarade, renovera sin cykel och njuta av första veckorna av sitt sommarlov).
Eller vid första tystnaden (han hade en förkärlek att tiga i timmar när vi diskuterat, ignorera mig helt, i en liten etta inte titta på mig utan bara gotta sig i övertaget av att jag grät och bönade honom att se på mig, tala till mig).
Eller första gången han sa att han nog inte ville vara tillsammans med mig (han hade fått veta att jag haft sex med fler än han trott (han hoppades väl på en, han själv och ingen mer) och som min mamma sa; Det är snarare det faktum att du varit med fler än han själv som är problemet, inte själva antalet).
Men de kommer ju sakta sakta.
En som var lite över gränsen men jag övertygades att det var mitt eget fel.
Mitt eget huvud det var fel på.
Sen en till.
Som också naturligtvis var mitt fel.
Så då lade jag det bakom mig försökte anpassa mig och tänkte att jo, jag är kanske lite väl känslig och svartsjuk ändå.
Och så undrade jag varför jag inte fick komplimanger längre varför jag inte fick ta i honom på krogen.
Jag gav honom tydligen mindervärdeskomplex och det löste han.
Genom att göra allt för att få mig liten.
När jag lämnade honom.
Jag hade avslöjat en otrohetsaffär han var hos henne varje natt när jag jobbade.
Kom hem några timmar före mig duschade av sig och låtsades som ingenting.
För att han förmodligen behövde hävda sig och sitt dåliga lilla självförtroende.
Se om han kunde få fler tjejer än mig.
Det var som att någon tryckte på en knapp.
Stängde av den del av mig han manipulerat i så många år.
Nu såg jag det långa pärlband av manipulering han fått mig att lägga bakom mig.
Varje sak han fått mig att tro var mitt fel.
I så stor grad att jag inte längre varit mig själv.
Jag vaknade upp och jag flyttade.
Inom en vecka hade jag bytt stad och bytt framtidsplaner och fortfarande kan jag tänkte.
Inte på honom som person utan på hur hemskt mitt liv var.
Inga vänner som frågade om jag verkligen hade ett bra förhållande kunde få mig att tro.
För han övertygade mig ju hur verkligheten var.
Hans vridna verklighet.
I efterhand kan jag tänkta att jag aldrig ens skulle ha flyttat ner.
Men man ser gärna saker tydligare först i efterhand.
Hur ska man då se den första gliringen?
Man hoppas väl alltid att det är blott en engångsföreteelse.
8 kommentarer:
Oj, vad du har varit med om, Joanna! Stark gjort att lämna honom bakom dig!
Jag har varit med om att en kille med dåligt självförtroende, trodde han kunde säga vad han tyckte passade till mig. Han gjorde det en gång, och nästa gång så fick han en utskällning utan dess like. Han kommer aldrig mer att komma in i mitt liv, för jag är värd bättre än att bli skymfad och det är DU också!
STOR VARM PÅSK KRAM!
tack för att du delar med dig av det svåra joanna. jag vet hur det känns, har varit i en liknande situation.. kram
Starkt skrivet.. har själv varit medom en riktigt dålig relation. Han började bryta ner mig efter han blivit arbetslös och supit en del. Vi hade hunnit bo tillsammans i 1 år innan det blev värre. Jag fattar inte riktigt varifrån jag fick den styrkan att slänga ut honom fr lägenheten. Trots han försökt strypa mig.. Usch
Så mycket jag aldrig vetat. Min lilla vän!
Åh, så bra! Har själv varit i relationer där jag i efterhand inte kunnat förstå hur jag kunnat låte det gå så långt, men i början tänker man att han menade det säkert inte. Som en kompis sa, som också varit i en relation liknande din, att hade han gjort några av de saker som han gjorde på slutet i början så hade hon gått direkt - problemet var ju att han inte gjorde det då. Det var ju inte så stora saker i början, saker som gick att bortförklara, alla felar ju (man vill ju inte se, man är ju faktiskt kär).
Jag har tänkt mycket på det där - hur ska man veta när det är dags att gå? En teori jag har att det kanske inte är första gliringen som avgör utan hur den andre reagerar på att man säger ifrån. Blir svaret då respektlöst (tystnad, förminskande, du tolkar fel) är det inget bra tecken. Samtidigt går ju maycket av vår populärkultur ut på att tjejer ska ta ansvar för att göra relationen bra (se t.ex. hur relationer framställs i program som The Hills eller i Greys anatomy) och inte grubbla så mycket. Kvinnor är från venus och män från mars och allt det där. Hur ska man då få styrkan att lämna för något som kan te sig som en bagatell (i synnerhet när den andre säger att det är det)?
mia,
det fanns ingen annan utväg.
när jag kom på honom med otroheten försvann sista droppen hopp.
någon som är kapabel att vara med andra när han är i en relation med mig, någon sådan vill jag inte dela mitt liv med.
aldrig våga lita på, alltid oro i magen över vad han gör.
jag insåg att jag skulle vara fången för alltid, så då lämnade jag allt istället.
jag skulle också ha förstått hur hans rätta jag var, om jag hade lyssnat mer på mig själv.
glad påsk och kram.
sophie,
nu har jag den rätta, han det är meningen att jag ska vara med.
då blir man stark och glad och lycklig.
kramkram.
sussi,
tack.
du låter inte så lite stark själv.
be någon gå är stort.
försöka strypa någon är sjukt.
bra gjort av dig.
kata,
ja. så är det nog.
anna n,
precis så som din kompis säger, hade det på slutet visat sig redan i början, då hade man ju inte varit intresserad.
man ska verkligen lägga stor vikt på hur reaktionerna är, den där tystnaden var nästan värre än utskällning.
den visade mig ju på något sätt att jag inte ens var värd att tala till. han la ner mkt energi på att få mig att känna så, att jag inte var värd.
Jag kan tipsa om världens bästa bok på detta tema. Den heter 'Men jag då?', skriven av en amerikansk psykolog jag just nu inte minns namnet på.
Den förändrade mitt liv - aldrig mer en manipulerande partner eller manipulerande vänner.
Saga-Sofia
Jag håller med om att det handlar om första sveket. Så önskar jag att jag hade reagerat, när jag var rejält sjuk och han valde att åka till sina föräldrar och lämna mig själv. Själv när jag knappt kunde gå, själv när jag var för sjuk för att ta mig till affären. Själv när det inte fanns någon mat hemma i vår gemensamma lägenhet.
Nu var han deprimerad, så det var lite annorlunda på det viset. Men jag orkade inte säga ifrån. Vågade inte. Älskade honom. Trots att han svek mig gång på gång.
Det var jävligt dumt. Och jag hoppas att jag lärt mig att mentala hälsa är viktigast. Att man får säga nej, säga till, måste, när man känner sig kränkt och förminskad.
Det handlar inte om att kvinnan är den som behöver ta ansvar för relationen, det handlar om att freda sig själv - vi hör bara inte om männen som varit utsatta för samma sak. De finns.
Skicka en kommentar