Om Glommers.

Vi åkte genom Glommersträsk.

Glommersträsk "grundades" 1757 av Per Israelsson Käck.
Han ville inte gå ut i Pommerska kriget och anlade därför ett nybruk för att slippa.

Under 40-talet fanns där
en järnhandel
sko- och hattaffär
möbelaffär
cykelaffär
gästgiveri
mode
el
sport
blomsteraffär
några hotell
fyra caféer
tre dagligvaruaffärer
bank
biograf
föreningshus med dans
kiosk
mjölkaffär
bilverkstad
cykelverkstad
sågverk
trafikskola
byggmästare
åkerier
maskinentreprenörer och en massa hemmansägare med jord och jordbruk
urmakare, sömmerskor, herrskräddare, frisörer, snickare, målare, hovslagagrere polis och folktandvård.

1950 bodde det ca 1 000 personer där och byn av Piteå lappmarks största by.
Nu finns det knappt något kvar.
För fem år sedan bodde där ca 250 personer, och på skolan hänger en skylt.
"Folkskola".
Den har min pappa gjort, i många år jobbade han som musiklärare bland annat just i Glommersträsk.

Alla byar jag åker genom får mig att tänka på förr.
Jag undrar hur livet såg ut där, hur världen var lite mindre och att man höll sig runt sin hembygd.
Det behövdes inte så mkt mer, allt funkade bra ändå.

Det är med sorg jag tittar på alla igenbommade byggnader.
Och hoppas och tror nog även lite grann att det är på väg att vända.
Att folk mer och mer söker sig ut i landet, ut på landsbygden.
Det tillåter vår nya stora värld oss att göra, avstånden är inte så stora längre och kontakterna inte så svåra att hålla aktuella.

Om bra dagar.

En helg som först skulle tillbringas i ensamhet, bara Torsten och jag.
Eftersom min käraste skulle jobba.
Slutade med idel trevligheter, då jag istället åkte till min svärmor och bodde där över helgen.






Som avrundning åkte vi till Nyckelviken och grillade korv.
Promenerade, tittade på vårblommor, konstaterade att det var underbart, samt såg en oerhörd mängd grodyngel.

Det var ett tag sen nu, ynglen har kanske blivit grodor nu.
Och träden definitivt lite grönare, jag vill åka dit igen.

Om en valborgshelg i stillhet.

Många fina helgerbjudanden.
Middagar, vänner, släkt, grillning.

Det slutar med hemmavistelse för sjuk mor och hennes son.
Ibland är hemma helt enkelt det man väljer.
Hur sugen man än är på umgänge.

Jag fick iaf bubbel på jobbet.

Om tiden som går så snabbt.

Det må vara bilder från Norrbotten.
Men det är svårt att tro att det är blott två veckor sedan jag tog dem.

Snöskor för att ta sig till trädgårdsskjulet (g:a lekstugan).

Folk går med t-shirt ute, jag känner lukten av sommarvibbar genom det öppna fönstret.
Våren dröjer och det känns som att vintern aldrig ska ta slut.
Och sen pang är det nästan sommar.

Och i förrgår var jag 25.

Om köttsoppan.

Min facebookstatus dagen då dessa bilder togs:
Status 08.30:
Tömt och laddat diskmaskin, ätit frukost, handtvättat stickade plagg, lagat storladdning med pannkaka, och nu fm-kaffe innan köttsoppan ska förberedas.
Joanna version Superaktiv 2011.

Det är mest troligt den präktigaste och mest hurtiga status jag någonsin kommer att bjuda på.
Det var en härlig dag och jag kände mig nyttig precis hela tiden, bara pga den där starten.

Om den finaste författarinnan jag känner.

Hon är fin min vackra vän.
Och en underbar författarinna, ni som bor i Umeå kan lyssna på henne den 3 maj.
På Bokcafé Pilgatan LYLLOS ER!

Om det sköna norr.

Hemma i norr lånar jag ofta kläder av mamma.
Det är som att mitt eget känns så fel.
Om än det må vara blott en basker och halsduk.

Om den kreativa ådran.

Min pappa pysslade ihop världens sötaste katt till påskkärringen.
Som han också hade gjort.



Torsten ville naturligtvis inte vara sämre, så han hade i förväg sett till att pyssla ihop en påskkyckling.
På dagis.

Om att aldrig slänga saker.

Nej jag gör ju verkligen väldigt sällan mig av med saker.
Eller kläder och skor menar jag.

Se ovan: skorna som införskaffades till examen i 9:an.
Och jag gillar dem fortfarande, jag tror rent av att de för tillfället är väldigt trendiga.

Om att komma tillbaka.

Vi har kommit tillbaka.
Hem från mitt hem, hem från Norrbotten.

Jag kommer alltid hem med en känsla av att ha åkt ifrån allt.
Allt som är mitt.
Efter några dagar går det över, jag acklimatiserar mig.
Men jag undrar alltid om det kommer att vara så resten av livet, att jag inte känner mig hel så länge jag inte bor i Norrbotten.
Eller i Västerbotten.

Jag tror att jag känner mig som på besök.
För varje år jag inte bor där blir jag mer och mer norrbottensvurmande.
Det är nog naturligt, man söker sig till rötterna när man blir äldre.
Men den enas rötter i den här familjen är någon annan stans, någon av oss kommer alltid att bo borta.

I morgon börjar jobbet om.

Om en allt-klänning och rollen som mamma.

En klänning jag köpte när jag var gravid har fått komma fram igen.
Den har fått agera hemmaklänning, klä upp sig-klänning, samt nattlinne.
Jag gillar den TROTS ATT DEN ÄR SNÄV ÖVER HÖFTERNA det är mitt nya obrydda jag (haha).

Ibland tänker jag på hur förhållandet till mitt yttre påverkar mitt barn.
Han vet redan att man ska använda pudret i ansiktet, och rougeborsten på kinderna.
Tack och lov vet han att alla nagelfilar hör till morbrodern (den klassiskt gitarrspelande morbrodern, som är räddast av alla om just sina långa naglar, och vårdar dem ömt).

Torsten väljer ibland halsband åt mig, säger "fiint" när jag tar på mig det.
Sen vill han själv ha det på sig.
Vissa säger att man inte ska säga att ett barn är fint, att man uppmuntra dem för någon egenskap, men inte heller det får man göra för krafigt för då kan barnet få prestationsångest.
Det är svårt att vara förälder.

Om allt det randiga.

Varför är så många barnplagg randiga?
Jag försökte länge värja mig, men försöker man samtidigt hålla sig ifrån allt förö könsstereotypa plagg, och plagg med omotiverade blaffiga siffror på, eller onödiga konstiga fraser på engelska, då blir utbudet inte så himla stort längre.

Skulle jag inte vara så himla dålig på att sy.
Men framför allt; skulle jag inte ha så himla lite tid (ork).
Då skulle jag sy hela mitt barns garderob.

Om jag bodde i Arvidsjaur.

Om jag bodde i Arvidsjaur skulle jag bo i ett hus.
Och jag skulle äta lunch med min mamma emellanåt, och simma på badhuset innan jobbet eftersom det skulle ta så kort stund att gå till jobbet efteråt.

Jag skulle promenera långt, runt hela samhället, och fika på Gamla Prästgården.
Jag skulle hälsa på någon faster och någon morbror och deras familjer lite då och då.
Och med de (den) vänner (vän) som finns kvar.

Jag drömmer och förgyller och tänker hur mysigt och enkelt allt skulle vara.
Samtidigt skulle något fattas och denna ständiga kamp inombords får mig att känna mig rotlös.
Jag vill vara överallt och ingenstans.


Jag försöker få tag i ett renhorn, vet ni hur svårt det är att få tag i renhorn på våren?

Om friska luften och långa landet.

Vi är hos mina föräldrar, i Norrbottens inland.Om några dagar åker vi upp till fjällen, till den stuga min morfar byggde och som jag spenderat varje påsk i från det att jag var född fram till jag var 16.

Sedan dess har jag inte varit där, jag håller på att längta ihjäl mig.

Våren finns i södra Sverige och visserligen är landet avlångt och snön betydligt mer kvar här än där.

Men det blir inga skoterturer på fjället eller ens pimpling på sjön.

Jag nöjer mig verkligen med grillning nere vid vattenbrynet, och stughäng med yatzy och femhundra.

Bara att åka dit känns fantastiskt.
Jag har inte varit där på mer än halva mitt liv ändå vet jag precis hur det kommer att lukta när vi kommer fram.
Hur golvet känns under fötterna om man glömmer innesockar och varma tofflor.
Och hur skönt det är att vakna i en varm sovsäck när rummet är kallt.

Jag vill däremot helst inte tänka på sängen under spelhyllan som inte kommer att ha en mormor i sig.

Eller kanske en mormor, men inte min.

PS. Nu regnar det, jag gissar att vi inte ens kommer att behöva skoteroverallerna.

Om att känna sig bra.

Jag orkade leka med Torsten när jag kom hem.
Jag inte bara tvingade mig till det, utan jag faktiskt till och med ville det.
Han är underbar och det märks så tydligt på hans skrik när det är av lycka och överförtjusning.




Sen kände jag mig som en bra mamma när jag ramade in hans målning och faktiskt tyckte att den var fin.
Inte bara för att den är gjord av mitt barn.
Utan för att jag gillar färgen och kompositionen.
Rörelsen.
(Obs obs jag har läst 60 p konstvetenskap, jag är en fantastisk konstkritiker.)

Alexandra skrev på Försök att inte se så snygg ut om vad hon är bra på.
Hon är så inspirerande, någon benämnde henne som spindeln i nätet och jag är benägen att hålla med.
Hon ger så mkt, jag beundrar henne på alla plan – karriär, jämställdhet, förälder, klädstil, inredning, och den nakna sanningen om sorg och smärta.

Om ni saknar mig.

Om ni saknar mig kan ni alltid klicka er vidare till min GI-blogg.
I fall det skulle hända något där (inte så troligt, men något extra inlägg har jag gjort där om man jämför med här.)

I övrigt:
Hem och spika tavlor i kväll.
Upp och träna i ottan i morgon.
Dricka något glas vin i morgon efter jobbet, och flyga upp till Arvidsjaur på lördag (hurra!).
Ska så klart även hinna packa innan det där sistnämnda.

Om män som aldrig tycks rymmas.

Många män på tunnelbana och buss tycks tro att vi kvinnor inte har armar och ben och fötter som också vill rymmas.
Många män verkar ha snoppar så stora att det är för dem helt omöjligt att sitta med sina knän ihop.
Och låta oss som sitter bredvid slippa ha deras lår pressade mot våra.

Männen som sätter sig ner bredvid mig och brer ut sig.
På en plats där jag var först.
Sätter benen och fötterna så att jag måste flytta på mina.
Läser tidningen så brett att jag knappt kan ta upp min ipod och höja volymen.
Jag blir fullständigt galen på dem.

Är de bara nonchalanta eller fattar de helt enkelt inte att det inte finns plats på lokaltrafiken för deras yviga rörelser och stora egon?
Och vilket alternativ är att föredra?
Båda sätten är själviska.

Om ett tungt huvud.

Jag hade planerat att skriva några blogginlägg.
Länka till smarta saker jag läst senaste tiden.
Kanske rent av skriva något smart själv, men huvudvärken sätter stopp.

När det dunkar i gommen för att huvudet värker så mkt.
Då är det dags att lägga sig i ett mörkt rum och hoppas på det bästa.

Om de godaste kolorna i världen.

För de smakar som mormors knäck.

En av de fina presenter vi fick bara för att vi gift oss.
Förstå hur glad jag blev över allas omtanke!
Glada för vår skull, det värmer extra i hjärtat.

En kompis skickade dessa från Pärlans konfektyr och min make fick inte smaka en enda.
Eller jag lämnade några stycken och sa att vi fått en present.
Men när han inte ätit upp dem efter en halvtimme kunde jag ju inte annat än dra slutsatsen att han inte ville ha.
Så jag åt upp resten också.

De är oerhört beroendeframkallande, blotta bilden av dem får mig att vilja ha mer!

Om kuddkärlek.

Kuddar från Nicolette Brunklaus.
Jag vet inte vilken jag ska välja, jag gillar alla!


Och en kudde från Mio, jag vet inte om jag skulle välja den, hon ser så läskig ut.
Ändå är den så fin – blommorna, naglarna, armbandet, känslan.

Men kanske finast av dem alla:

En kudde från Mor Karin, en bild avfotad från Family living.

(Ja. I helgen har jag haft tid att läsa magasin.)

Om en lugn morgon.

Vi såg barnprogram och trånade efter vackra saker på nätet.

Jag försökte mig på någon slags inovation inom bananskalning, Torsten accepterade det inte.
Tyckte inte att den var färdigskalad öht.

Sen satt vi på golvet, eller Torsten hängde lite coolt över mammas axel.
Och sjöng i sin banan.

Om vår lördag.

Vi började i lugn takt kl 05.35.
Åt välling drack te och såg på Pingu.

Sen åkte vi till Ikea…

Torsten älskade alla rum man kunde sitta i soffor i och säga hej och hej då till.
Lägga saker i shoppingpåsen, exempelvis 10 (TIO!) pack grytunderlägg.
Han öste i och jag öste ur, det var som den där sången om "sand ibland" bara att vi var blott två man.

Vi blev en sänggavel rikare, jag klämde fingret så att blodet sprutade, samt svor en lång ramsa samtidigt som jag sparkade undan en illa placerad shoppingvagn.
Framför en barnfamilj, mamman gav mig onda ögat och jag brydde mig inte ett skvatt.

Sen blev det grillat och vin hos svärföräldrar med svägerskor svågrar make syskonbarn och kärlek.
Slutet gott, allting gott, i morgon grillar vi korv i Nyckelviken.

Om fredagsblomster.

Och nu: Några blommor!



Det är ju ändå fredag.

Om kragtuben och om morgonträningen.

Det här är ett tidsinställt inlägg.
I dag åkte jag hemifrån 06.15.
FÖR ATT TRÄNA.
PÅ GYM!

Jag skriver det här för att känna lite kniven mot strupen när klockan ringer och jag bara vill sova vidare.
Intill min son.
Men träna ska jag och det är alltid skönt efteråt.

I går hade jag min fina tub som mamma stickat åt mig.
Jag har så himla ont i nacken och inte blir det bättre av att ersättningsbussarna först nu.
Inte förra veckan när det var kvalmigt varmt.
Utan först nu alltså, satt igång luftkonditioneringen och det är som att sitta i en smärre storm på resan till och från Gullmarsplan.

Och så visste jag inte åt vilket håll jag skulle fota.
Så det blev åt båda.