Vi har kommit tillbaka.
Hem från mitt hem, hem från Norrbotten.
Jag kommer alltid hem med en känsla av att ha åkt ifrån allt.
Allt som är mitt.
Efter några dagar går det över, jag acklimatiserar mig.
Men jag undrar alltid om det kommer att vara så resten av livet, att jag inte känner mig hel så länge jag inte bor i Norrbotten.
Eller i Västerbotten.
Jag tror att jag känner mig som på besök.
För varje år jag inte bor där blir jag mer och mer norrbottensvurmande.
Det är nog naturligt, man söker sig till rötterna när man blir äldre.
Men den enas rötter i den här familjen är någon annan stans, någon av oss kommer alltid att bo borta.
I morgon börjar jobbet om.
5 kommentarer:
Rediga Norr- och Västerbotten finns kvar och tar emot alla hemvändare med öppna armar!
När man bor i Sthlm finns Norrbotten allid kvar...och har man flyttat till Norrbotten finns alltid Stockholm kvar = Kärleken till de platser man älskar!
Oj vad jag känner igen den där jobbiga, sorgliga tomhetskänslan från när jag bodde söderöver. Så jag flyttade upp, hem, (till Västerbotten) och nu när jag har varit söderöver får jag samma känsla, dock inte alls lika stark, när jag åker hem igen. Aldrig riktigt bra. Ska vi krympa landet lite så det åtminstone blir lite närmre?
amo,
öppna armar är den bästa typen av armar.
jenny,
jo men det är ju bara det att man inte kan få båda, hur ska jag kunna välja?
lilla grå,
hemma är alltid hemma.
jag undrar hur pass mkt övertalning som krävs för att få alla mina vänner och hela min släkt att flytta till dit där jag bor.
Hade precis den känslan jag också när jag bodde i Sthlm... Hur mycket jag än trivdes där! För jag älskar verkligen att bo där (i Sthlm allså!) men hemma är alltid hemma på något sätt.
Skicka en kommentar