När man gifter sig undrar folk ofta hur man ska göra med efternamnen.
Och det är inte så konstigt egentligen, av tradition brukar man ha samma efternamn och det allra mest brukliga har genom tiderna så klart varit att man tar mannens.
Eller det enda brukliga ska jag väl egentligen säga.
Men vi lever i andra tider nu.
Det har förvånat mig rätt mkt faktiskt att så många ställt mig frågan om jag ska byta till min mans namn nu.
"Nej" har jag svarat, "och han ska inte byta till mitt heller".
Jag tycker inte att det är fel att byta efternamn.
Vare sig till sin makes eller makas.
Men att det är vad man undrar – om JAG ska byta namn?
Inte om VI ska göra det.
Det är ändå allt för länge sedan som kvinnan genom äktenskapet bytte förmyndare från far till make. Och därmed även efternamn.
För att det ska vara något som förväntas att man gör även i dag.
12 kommentarer:
jag och min kille planerar att gifta oss i sommar och igår hade vi efternamnsdiskussionen. eller, diskussionen är väl att ta i. "vi behåller våra efternamn va?" "ja, som kändisar gör." hade känts mycket märkligt om en av oss skulle byta.
Min man tog mitt efternamn, det kändes mest naturligt så eftersom våran gemensamma dotter heter så. Dessutom är mitt efternamn mycket mer ovanligt än hans gamla. Ändå kallar många mig för mitt förnamn + hans gamla efternamn, helt utan att fråga. De tar liksom för givet att det ska vara så.
På makens jobb har de ännu, efter ett halvår, inte fattat att han har bytt efternamn. Riktiga karlar gör nämligen inte så.
Knasigt.
Föresten älskar jag din blogg, kikar in här varje dag utan att visa mig. Ville bara säga det :)
Min man tog mitt namn när vi gifte oss – för att vi ville ha samma namn och mitt var mest ovanligt. Och jag skäms nästan lite över att jag var så himla nöjd efteråt, över att JAG minsann inte bytte namn utan han. Och så många "oj, vad bra av honom!"-kommentarer jag har fått. Det är så himla märkligt att det fortfarande är så ovanligt att folk måste reagera med att "i jämställdhetens namn" berömma honom. Wow, ett jämställt exemplar, som kan tänka sig att BYTA NAMN. Jag tror inte att jag hade fått så mycket beröm om det hade varit tvärtom…
Jag håller helt med dig. Alla skall göra det som känns rätt för dem själva.
Vi gifter oss i augusti och jag kommer ta hans efternamn. För det är egen påhittat av hans farfar och alltså mer ovanligt än mitt (som är bland sveriges vanligaste). Vi funderade dock länge på att ta min mormors ryska flicknamn, så för oss var det aldrig någon självklarhet att jag skulle ta hans namn. Det tycker jag är så tråkigt att folk tar för givet. Att man liksom automatiskt antas byta till mannens namn när man gifter sig.
Min sambo och jag är inte gifta, men om vi vore det skulle vi båda behålla våra egna namn. Vår dotter heter som jag (min sambo ville det).
En liten detalj bara: det är inte så länge sen kvinnan började ta mannens efternamn, det har bara varit norm i ca 100 år. Innan dess hade man och hustru sina egna efternamn.
Läs mer här: http://www.nordicacademicpress.com/o.o.i.s?id=52&vid=544
För övrigt: tack för trevlig blogg!
Ja, och nu diskuterar Aftonbladet det här "fenomenet" också :)
http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article12841895.ab
lisa,
ungefär så lät vår diskussion också.
lairama,
det är faktiskt helt sjukt att de bara antar era efternamn.
och riktigt dåligt av hans jobb.
vad glad jag blir att du gillar min blogg!
det får mig att fortsätta ett tag till ändå, eftersom jag allt som ofta börjat ifrågasatt vad jag sysslar med egentligen.
helena,
det är en ganska frustrerande del av jämställdheten.
mannen får ofta hurra-rop när han gör något som borde vara självklart.
som min man som var hemma med vårt barn i början, han var ju en helt fantastisk pappa som stannade hemma med sitt barn (som de allra flesta mödrar gör utan att det hurras) och jag var naturligtvis en egoistisk mamma som fortsatte med mitt (som de allra flesta fäder gör och inte särskilt många pekar med fingret åt det).
angeliqa,
det förstår jag att man byter till ett mer unikt namn om man själv inte har så stark koppling till sitt eget.
så hade säkert jag också gjort.
tycker det låter läckert med det ryska blodet.
kajsa,
mäh!
vad klantig jag är som inte kollar upp fakta, tack för påpekningen, det låter ju faktiskt lite bekant nu när du säger det.
för övrigt: TACK för att du läser den.
helena,
visst är det lustigt, texten kommer från tt och min man jobbar just på tt.
och han tog upp frågan efter att jag skrivit om den i min blogg, det kan ha varit så de kom in på att kolla upp statistiken.
Vi hittade på ett helt nytt efternamn efter att vi gift oss. Trevligt och praktiskt när alla i familjen heter samma. Tyckte vi. Men länge så hade jag och barnen samma efternamn, och min man sitt "pojknamn" :) Men att jag skulle ta hans namn var aldrig, aldrig aktuellt. // Anna
anna,
det tycker jag är en rätt fin idé faktiskt, att skapa ett nytt namn eftersom man skapar en ny familj.
jag är bara så himla fäst i mitt efternamn, det kommer med viss historik nämligen.
särskilt märkbart uppe i umeå, där det finns exempelvis en hel stadsdel som har med namnet att göra.
men visst tänker jag ibland att det vore finast om vi alla tre hade samma efternamn.
men ett byte är inte aktuellt för någon av oss.
Grattis till bröllopet!
Själv glädjer jag mig åt att både jag och min man hette Andersson från början så att inga byten behövde göras; det är märkligt så mycket identitet det sitter i ett efternamn som man haft hela sitt liv.
evis,
tack!
så himla praktiskt med efternamnet!
själv känner jag att om någon har samma efternamn som jag så är vi allra mest troligt släkt.
så jag hade nog backat.
men andersson, det har sin tjusning.
Stort grattis!!!
Skicka en kommentar