Om att man hjälps åt med att säga till.

Jag är en sån där vuxen som bryr mig.

Som inte kan vara tyst om någon gör fel.

Särskilt inte när det gäller barn.

Alltså, vi är till för att lära barnen hur man gör.

Inte många barn gör fel eller elaka saker för att de själva är dumma.

De gör fel för att ingen har lärt dem vad som är rätt.

(Eller ännu värre – för att någon har lärt dem fel saker, men det är i min tro bara för att de själva fick lära sig fel när de var barn.)

Den senaste veckan har jag varit på Skansen och på Andys lekland.

På ena stället var det krig kring en rutschkana, alla ville åka och de största barnen gick före.

Många klättrade upp på rutschkanan nerifrån så att andra åkte på (det var en sån där som blev som en tub, man såg inte när någon längst ner stod ivägen).

Det var väldigt många vuxna runt omkring.

Några stod med sina småbarn som knappt kunde gå, andra höll sina egna rutschkaneåkande barn sällskap.

Ingen sa något, ingen styrde upp.

Men sen kom jag och min syster.

Att säga till andras barn är inte ohyfsat eller att stämpla deras föräldrar som dåliga på att fostra.

Det är att hjälpas åt.

(Eller okej, i vissa fall ser jag det som en subtil pik till oengagerade föräldrar att kanske öppna ögonen en aning och börja bry sig.)

Ibland gör barn fel för att de har glömt bort vad som var rätt.

Vi måste påminna dem, och påminner vi varandras barn så får vi själva hjälp.

Man hinner inte alltid med allt, man ser inte allt.

Även om man inte har egna barn kan man veta hur barn (människor i allmänhet) bör uppföra sig.

Jag kan ha råkat ljuga för den mest uppkäftiga av barnen där på Skansen.

Flickan i glittrig hatt, den äldsta av alla som ville åka, som tryckte undan barnen som stod i kö för att hon själv skulle få åka utan att vänta.

"Jobbar du häääär" var det enda hon kunde säga när jag berättade hur man uppförde sig.

Så jag sa ja det gör jag och står du inte i kö får du åka hem på en gång.

Sen stod hon i kö.

(Tills jag gick därifrån antagligen, sen fram med armbågarna igen.)