2012/05/27

Om min stilkris.






Jag har en stilkris.
Sedan någon gång under mitten av graviditeten klarar jag ej längre av gamla saker.
Liknande vintage och second hand.

Vet ej varför det är så, till en början trodde jag att det hade med lukten att göra.
Och materialen.
Samt lukten i min klädkammare som kom sig av så många plagg som legat för länge på hög och väntat.
(Förra graviditeten mådde jag illa av kläder, hade svårt att gå in i butiker och när jag skulle hämta mina egna kläder ur klädkammaren kastade jag mig in och högg första bästa.)

Men det håller alltså i sig och jag tror att det har att göra med att jag vidareutvecklats.
Att stilen i sig utan att man gör något aktivt åt det, med tiden ändras och anpassas med livet.

Är även inne i ett stadium där jag vill slänga alla gamla saker hemma och ersätta med Ikea.
Ekonomiskt ohållbart, plus att jag egentligen gillar väldigt mkt av det vi har hemma och trots denna kris ändå köper saker på loppis.
För det är ju så fint!

Vet däremot inte vem jag är längre.
Klädmässigt.
Det är skönt, befriande.
Exempel på ändring:
Brosch UTAN glitter
Gummistövlar (ännu ett par) framför snygga kilklackar
Lågskor med neondetalj
Och en klänning som inte alls är smickrande för figuren men som var fin i färgerna.

13 kommentarer:

krupnikov sa...

Låter lite skönt med stilkris tycker jag. Jag har också lite svårt för gamla kläder. Har nog något med att mina föräldrar på åttiotalet var alternativa och klädde upp oss barn i Emmauskläder. Däremot gillar jag nya kläder i gammal stil :)
PS! Du är supersöt i den nya klänningen.

Jenny sa...

Det är ju så det ska vara; att man utvecklas genom hela livet! Detta gäller ju också olika klädstilar -och det där med att man kan tappa intresse för saker och ting faller sig helt naturligt, då fokus är på själva livet i sig och dess dagliga aktiviteter - och då man kan vilja "minimera" saker & ting runtomkring sig.

Jenny sa...

Det är ju så det ska vara; att man utvecklas genom hela livet! Detta gäller ju också olika klädstilar -och det där med att man kan tappa intresse för saker och ting faller sig helt naturligt, då fokus är på själva livet i sig och dess dagliga aktiviteter - och då man kan vilja "minimera" saker & ting runtomkring sig.

MANNY-KEN sa...

Gillar!

helen sa...

Klänningen satt ju superfint! :)

Tiger Baby, Johanna sa...

Tycker också det låter skönt! Och det är ju inte konstigt tycker jag. Livet förändras ju speciellt när man får barn. Jag har också en stil kris, tycker nästan att det är lite spännande vad det kommer landa i. För kläderna jag hade innan är fortfarande för små och definitivt för korta!

Joanna sa...

krupnikov,
det är rätt lustigt hur man funkar, att vissa barndomsgrejer blir fin nostalgi och andra vill man bara inte veta av.
och tack för ps:et!

jenny,
visst är det så.
skulle nog känna mig trist om jag såg exakt likadan ut ända sedan gymnasiet.
och minimera, åh vad jag skulle vilja minimera.
minimera till max faktiskt.

manny-ken,
ja!

helen,
tack.
men ser nog lite bättre ut på bild, om jag ska börja klanka ner lite mer på mig själv.
men tack!

johanna,
jag börjar tänka att kläderna innan kanske får gå till historien.
för om det kommer en tid när jag åter är den storleken, då kanske det skulle kännas som att gå tillbaka i utveckligen att bara träda in i 30-årskostymen igen?
jag går vidare, och blir fantastisk där också. (hehe.)

Anonym sa...

Snygga neonskor, var är de köpta?

Olivia P sa...

Vad roligt att du skriver igen! Jag har faktiskt saknat dig, din blogg känns så trygg på något sätt... norrländsk kanske(i alla fall den "air" som jag tycker att norrländskor har). Jag har också gått igenom en stilkris, nu går det där med att vilja ha vintage eller inte lite fram och tillbaka. Jag känner igen dig i din nya stil, den är fortfarande du! Kram

Joanna sa...

anonym,
jag beställde dem från asos.

olivia,
vilken lycka att få höra att jag varit saknad!
tack!

och kram.

Cecilia sa...

Åh, jag känner igen mig. Jag letar fortfarande efter min stil... Och andra barnet föddes för ett år sedan!
Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen, stilmässigt.
För min del har det nog blivit lite för roligt att köpa barnkläder. Och med den kropp jag har nu så är jag inte direkt sugen på att pröva mig igenom en massa för att hitta rätt. Jag styr nästan automatiskt stegen mot barnavdelningen istället. Suck.
Hur hittar man inspirationen för sitt eget utseende igen??
Klart något händer med en när man förändras på så många sätt. Men jag har liksom fastnat där hängande i luften och jag vet inte var jag ska landa! Jag skulle vilja känna dina befriande känslor istället för förvirringen...

Kul förresten att gå in på din blogg och hitta en massa inlägg som jag inte läst! Heja dig!

Joanna sa...

jamen cecilia åååh,
jag skulle vara din personliga shoppare!
kanske att du kan göra som jag gjort en längre tid, köp något bekvämt som du känner dig rätt neutral i – sen accessoarerar du skiten ur outfiten.
efter dagsform naturligtvis.

vad glad jag blir att du inte glömmer bort min blogg!
tack!

Cecilia sa...

Åh så fantastiskt det vore med en personlig shoppare! Och ännu roligare om det vore du!
Jag tror du har grym koll på var man ska titta, vad som klär vilken typ av mänska och du har ju ett riktigt bra öga för detaljer. Ja tänk ändå, det kanske är en framtida karriär för dig? Om nu din arbetsgivare skulle få kortslutning i huvudet och glömma bort dig (men det FÅR man ju inte).

Just nu köper jag begagnade kläder från samma märke som barnen (härliga meandi) just för att dom är så bekväma... Får se vad stilen har tagit vägen. Kanske dyker den upp snart igen, jag börjar ju jobba nu så. :-)