Himlen utanför sovrumsfönstret är så vackert blek då.
Aldrig förr har jag varit så rastlös.
Och otålig.
I går gick luften ur mig bäbisen kom aldrig den har fortfarande inte kommit och jag vet inte längre vad jag ska göra.
Jag orkar inte göra så mkt dels för att jag är så tung dels för att jag har så ont.
Det enda jag kan göra länge är att ligga ner.
Emellanåt stiger jag upp.
Det gör ont.
Försöker resa mig så lindrigt som möjligt det gör väldigt ont.
Sen går jag lite i lägenheten bara för att inte få liggsår men ganska snart gör det för ont och jag återvänder till sängen.
Barnet kommer snart säger folk tröstande.
Inom två veckor är det här och så är det ju för längre brukar man inte få gå gravid.
Men att prata om tid med en höggravid kvinna.
"Snart" är bara snart om det innebär inom fem minuter möjligtvis tio.
Allt annat räknas som en evighet.
Så kommer bäbisen om först två veckor är det en evighet till dess och jag vet inte.
Vad jag ska ta mig till för att få tiden att gå.
Det är fascinerande att läsa om andras graviditet.
Om hur de har känt precis samma som jag känner nu.
Hopplösheten.
Och faktiskt en seriös känsla av att man för evigt kommer att få gå gravid.
Min käraste försöker underhålla oss genom små projekt varje dag.
Till exempel lägga ett ägg i ättika och se hur skalet blir genomskinligt.
I kväll göra glass.
I morgon bakpulverbomb i parken.
Han är bra att ha min käraste.
I alla lägen.
