Om tulpanerna.

Okej jag ser att det är dags att slänga mina tulpaner nu.
Men först!
Blommor i motljus:






Och i solljus.

Om dansen. Och sången.

Vårt barn.
Har väldigt mkt energi och väldigt svårt att sitta stilla.
Och så fort han hör minsta lilla gnutta musik börjar han svänga på höfterna.

Det är inte bara lite guppande upp och ner, han gör piruetter och höftskakningar och balettsvänger med armarna.
Jag vill gärna låta honom gå någon form av dans, jag tror att han skulle älska att röra sig så länge med en massa andra som är lika entusiastiska till dansen som han är.

Det enda jag kan säga att han gör oftare än att dansa.
Det är att sjunga.
Nynna högt, eller ännu hellre: sjunga egna texter till melodier som redan finns, eller istället för att bara fråga – sjunga frågorna med egenkomponerad melodi.
Det sväller så väldigt mkt i mitt hjärta när han gör sånt.
Att han kan, fantasin han besitter.
Jag förundras och undrar så vad det hela ska utvecklas till.

Jag väntar med spänning på hela hans liv, på varje dag av nytt för honom.

Om Pärlans konfektyr.

Jaha.
Så jag kanske måste sluta följa fina Miriam Parkman på Instagram.
Eftersom hennes bilder från Pärlans konfektyr ger mig daglig abstinens efter deras kolor.
Vanilj & havssalt
Choklad & kakaokross
Pepparmint & polka
Salt lakrits

Så snart bäbisen är ute ur magen, och fogarna återställt sig till dräglig smärta.
Då är det jag som åker in till Söder och shoppar.


Bilder: Miriam Parkman

Om namnet.

Jag såg en text om hur vi väljer namn till våra barn.
Tre-generationsregeln har jag hört tidigare, att det är vanligast att vi kan tänka oss namn från våra mor- och farföräldrar, snarare än vår egen eller våra föräldrars generation.

En undersökning som texten talar om listar hela tio olika kriterier.
1. Estetiskt tilltalande.
2. Lagom vanligt.
3. Lätt att stava.
4. Lätt att uttala.
5. Passa med efternamnet.
6. Passa med syskonens namn.
7. Passa barnets personlighet.
8. Internationellt gångbart.
9. Inte betyda något konstigt.
10. Inte gå att komma på öknamn på.

När vi väntade Torsten hade vi en lång lista på tänkbara pojknamn.
Och inte ett enda på flicksidan.
Vi utgick från personer i våra liv som betytt mkt för oss, och vars namn därför värmde lite extra.
(Senare visste vi även att det skulle bli en pojke, men klämde fram en flicklista ifall det nu ändå skulle visa sig vara en flicka.)

Vi rangordnade och tänkte att när han kommer ut, då ser vi om det passar.
Men aldrig att jag tänkte på något av de tio ovanstående punkterna (förutom nr 1 om de med "estetiskt tilltalande" menar att man faktiskt ska tycka om nament, och möjligen att nr 9 hade varit aktuellt att bry sig om, om Torsten betytt något stötande).

Om hemma.

Och som om det vore en total nyhet det där med att det snart kommer ett barn.
Fick barnmorskans ord i tisdags mig att känna att shit!
Bäst att fixa här hemma.




Så jag borrade i väggar, satte upp saker som länge stått lutade mot diverse väggar.
Packade upp en massa saker i klädkammaren och tapetserade sista två dm tapet i sovrummet som vi bara låtit bero.
Sen i oktober.

(Och så passade jag på att fika en massa semlor, jag tänkte tydligen att man inte kan fika semlor när man fått en bäbis?).

Om min senaste förlossning.

Jag ska berätta lite (massor) om min senaste förlossning nu.
Ni får ursäkta allt tjat om graviditet, jag har inte så mkt annat nu.
Det är lätt att man även vältrar sig i nostalgi, tider som dessa.

När jag fick börja krysta.
Tog det bara fem minuter, fem krystar, innan han var ute.
Det var så skönt att känna styrkan i min diafragma, täppa till vartenda hål i mig utom neråt och bara pressa.

Han kom ut, men det gjorde inte moderkakan, så de la is på min mage.
Och sen masserade de.
Och efter en halvtimme fick jag någon medicin, och efter ytterligare en stund satte de akupunkturnålar i tårna.
Till slut kom den.
Lite trasig i kanterna, och ungefär då upptäckte de att blodet som kom från mig inte gick att stoppa.

Barnmorskan letade och letade, och herregud alla som har fött ett barn vaginalt vet att det sista man vill då.
Det sista man tror att man klarar.
Är kalla och hårda instrument in i sitt innersta.

De stoppade in långa tampenader i mig.
Det kändes ungefär som de där hårdaste pappersremsorna man river av och torkar händerna med på vissa offentliga toaletter.
Ungefär två meter långa var de, för att suga upp allt blod, och sen drog de ut snabbt snabbt så att mitt inre inte skulle hinna fyllas med nytt blod.
Så att de kunde se var blodet kom ifrån.

Men de såg aldrig.
Förlossningsläkaren fick komma, min epidural hade sedan länge släppt, och allt jag tänkte på var att slappna av.
Jag la all min energi på att slappna av på att inte erkänna ens för en endaste sekund.
Att det gjorde så ont att jag ville skrika från djupet av min själ.
För hade jag gjort det.
Hade jag yppat ens ett enda litet aj.
Då tror jag att kroppen hade hakat på allt för fort, sinnet och känslorna och jag på en gång blivit spänd och fått mer ont.

Jag såg förlossningsläkarens yviga rörelser, hon drog högerarmen snabbt bakåt, ungefär som när man kastfiskar.
Jag antog att hon sydde, efter ett tag frågade jag om de hittat det, jag tyckte hon sydde så länge.
Men de hade inte hittat det.

Istället började de ringa ner till operationsavdelningen.
För att förbereda ett rum.
Jag hade förlorat nästan två liter blod, mitt blodtryck var nere på 80/45, och när de skulle montera fast den nedre delen av sängen.
För att kunna köra iväg mig till operation.
Så fungerade det inte.
Jag fick flera gånger lyfta upp min underkropp i de där benklykorna, och hålla uppe mig själv så medan de försökte fixa sängen.
Jag märkte att barnmorskan blev stressad, tillslut sa de "vi måste köra ändå", och skrattade lite lättat till när jag sa mitt femte "det går bra" på hennes fråga.
"Du klarar visst allt" och sen rullade vi.

Jag skymtade min käraste stå en bit bort med Torsten och en annan ur vårdpersonalen.
De mätte och vägde, och jag kände ett sådant lugn.
Om det skulle hända mig något, om jag trots allt skulle dö.
Så hade jag ändå fått ha mitt barn på bröstet och jag visste att de två skulle ha varandra.
Det gjorde mig så lycklig.

Väl i operationssalen hade mitt blodtryck sjunkit ytterligare, och jag hörde narkosläkaren säga "hon klarar inte det här vaken, vi måste söva henne" och jag sa tack.
Ja tack.
För jag orkade verkligen inte slappna av längre, trycka undan varje impuls att skrika och fly.
Efter en sista kraftansträngning med att klättra över från förlossningssängen till operationsbädden, fick jag försvinna.
Och lägga precis allt i alla andras händer.

Efter några timmar vaknade jag.
Och senare kom min familj ner.
Det var så overkligt, jag kände mig som en belastning (vilket jag alltid gör när jag uppsöker vård, försöker att inte klaga osv) och försökte att vara så enkel som möjligt.
Jag glömde nästan bort att jag just fött ett barn, och att alla i personalen faktiskt tyckte att man skulle göra allt för att det barnet skulle få komma till mig.
Så snart som möjligt.

Det där fina lilla fikat med mackor och svensk flagga på bricka som alla talar om, fick min familj fika ensamma uppe i förlossningsrummet.
Jag tyckte synd om min käraste som hade fått sitta där i timmar och bara vänta.
"Men jag hade ju Torsten" sa han.
Och sen fick vi åka upp till bb och till ett alldeles eget rum, jag var sängliggande i två dagar och blev inte bättre trots allt blod jag fick.

Hämtade mig först på fjärde dagen, och tänkte hela tiden att en förlossning.
Det gör jag om vilken dag som helst.
Bara jag slipper vara gravid igen.

Flera veckor senare råkade jag nämna för min mamma att jag var så less på att blöda.
Och hon sa att man inte alls skulle blöda så länge, det var det ju ingen som hade sagt till mig, så jag bara väntade ut det hela.
Ibland höll jag mig i dörrkarmen hemma för att smärtan var så hemsk.
Men jag tänkte bara att så här ska det väl vara.
Men det skulle det inte.

Jag hade kvar bitar av moderkakan i mig, och fick undersökas och sedan ta ett utdrivningspiller.
Så att livmodern kunde få hjälp att stöta ut det sista.
Vid det laget hade jag redan börjat om skolan, och försökte söka praktik och göra slutuppgifter samtidigt.

Nu njuter jag.
Av det faktum att jag vet att jag inte ska blöda så där länge.
Och att jag vet att även om jag gör det och behöver lång tid att återhämta mig.
Så ska jag bara vara hemma med mitt barn, inte hålla redovisningar och gå på intervjuer (och packa ihop lägenheten och flytta till Sthlm, och göra modereportage) herregud.
Den här gången ska jag bara vara.

Om solen och pulkabacken.

I morse följde jag med ut.
Gick nerför alla trapporna och ut på gatan, korsade den och satte mig sedan på en bänk.
För alldeles bakom huset mitt emot vårt ligger en pulkabacke.
Hur lagom som helst, och jag fick morgonsolen i ansiktet, kände mig friskare och starkare och försökte suga in alla strålar så gott det gick.

Torsten åkte så klart bob.
Med sin pappa och sin hund, som just efter att vi konstaterat att han inte har någon favoritleksak helt plötsligt har blivit hans följeslagare.
Han pratar med henne och visar henne saker och berättar vad de ska göra och instruerar oss i vilka repliker vi ska säga i hennes ställe.

Och den där minen jag gör på bilden.
Det är enda uttrycket jag kan göra utan att se halvdöd och helt uppsvälld ut.
Så ni får ursäkta det lite krystade i mitt anlete.

Om hyllan i lilla hallen.

Jag satte upp en hylla i lilla hallen.
För att förlänga en liten liten byrå, alldeles för liten, som står på golvet under.

För att vi behöver ytor lite högre upp, där inte ens en två och ett halvt-åring når ens när han hämtar lilla stegen.
För det gör han.

På nedre hyllan ser ni vad som är början till vår bb-väska (minus pappersrullen i bakgrunden, ska ej ha med mig egna affischer).
Ända sedan jag hade magsjuka och trodde att jag skulle börja föda har jag sagt.
Vi måste packa väskan.
Men ja, att samla iaf en tredjedel på samma ställe tycker jag är bättre än ingenting.

Har svårt att packa saker för själva förlossningen.
De där spelen och snacksen man uppmanas packa med, ifall man måste vänta, ifall man måste få snabb energi.
Har svårt att tänka att det skulle kunna ta längre tid än förra gången.
Inte för att förra gången tog lång tid, utan för att det här är andra gången och hur jag än gör så tänker jag att det blir likadant som första gången.

Om den tråkiga stillheten.

Att hålla sig stilla är helt klart tråkigare de dagar när även min familj är lediga.
Då de kan gå ut och leka och hitta på olika utflykter och allt jag kan fortsätta med.
Är att ligga i soffan.

De kom hem med en nyinköpt bob.
Varför heter det snowracer i södra Sverige?
Och ännu mer: varför heter det just bob i norra Sverige?

I min iver att få vara lite delaktig tog jag över ihopskruvandet från min make.
Satte mig på golvet med boben i knät och Torsten klättrandes på precis allt som var
1. jag
2. bob

Och så sjöng han olika sånger som handlade om att han ville åka bob.
Fast han sa snowracer.

Nu är de ute i backen, i mörkret, jag får filmer över telefonen så att jag får se hur kul han har det.

Om allt guld.

Ja, det kan hända att jag är svag för förpackningar i guld.
Det kan hända att jag känner mig ett litet steg närmre de där Falcon Crest-donnorna när jag står och sminkar mig med dessa guldiga saker.
Allra helst när jag inte är gravid och har haft stora svepande klänningar och mängder av klirrande guldhalsband.

Jag gillar väldigt mkt att känna mig som en Falcon Crest-donna.
Tidigt 80-tal, den där perioden när 70-talet hängde kvar men bara med lite mer "glamour" (läs guld och glänsande läppar).

Och så visar jag er en av mina necessärer.
Den som har två fåglar som pussas, det ser ut som det.

Om dagens roliga planer.

Torsten såg farfar och hunden utanför fönstret på deras morgonpromenad.
Det ledde till spontant morgonbesök hos dem.

Sen åka till Nacka Forum och köpa bob.
Han kommer att bli överlycklig.

Och handla lördagsgodis och gå på promenad och sen åka i backen.
Med boben.

Fast själv ligger jag så klart kvar hemma i soffan.
Måste även sova eftersom jag ej gjorde så mkt av det i natt.
Det hela känns ASTRÅKIGT.

Om semlor och porslin.

Jag kan ej få nog av semlor.
Någonsin.
Fast tre per dag var tydligen alldeles lagom för mig, den fjärde kändes helt enkelt inte lika lockande.

Vitrinskåpet!
Måste naturligtvis få någon mild belysning så att man tydligt ser mina fina Arthur Percy-pinaler, samt glittret i de vackra glas jag så småningom ska orka ställa dit.

Ovanpå: Min samling tennljusstakar (delar av den).

Om mat.

Det är märkligt att vi kan uppleva smak så väldigt olika.
Att ens eget älsk är en annans hat.

Jag älskar
kaviarmackor till blodpudding
makrill i tomatsås på knäckebröd

Jag avskyr
messmör
korvstroganoff

Om barnkläderna.

Jag har tvättat alla bäbiskläder nu.
Bäbisen har väldigt många kläder i de minsta storlekarna och om den ska hinna använda allt innan det är urvuxet.
Blir det många byten varje dag.

Så efter att ha börjat framföra hälsning om att bäbisen inte vill ha kläder när den kommit.
Kan jag nu göra en helomvändning och hälsa att bäbisen bestämt behöver dessa kläder när den kommit.







Och bäbisens storasyskon behöver dessa (se ovan).


Från Moonkids.

Om illamåendet.

Jag vaknade från min förmiddagslur och mådde hemskt illa.
Det gör jag varje gång jag vaknar.

Så jag bara hmm, jag äter några mackor och sen tar jag den här semlan och avslutar med halv påse bridgeblandning.
Och nu?
Jag mår fortfarande illa. Vad tusan?

Om storebrodern och om saker hemma.

Kan ej sluta tänka på att den här lilla pojken ska bli en storebror.
Just nu är han väldigt noga med att påpeka att allt är hans.
Inget är bäbisens.

Men ibland drar han upp min klänning.
(Bäbisen kan ej höra genom den, säger han.)
Och frågar om den vill komma ut, och så petar han på magen, klappar lite grann (ger en rak höger också, om man inte är vaksam och hugger tag i hans arm i tid).




Hemma har vi äntligen fått upp de första delarna av ett hyllsystem vi börjat samla på oss på.
Vi har valt den djupare varianten på golvgavlarna, för att få plats med vitrinskåp och alla stora konstböcker jag har.
Vilket innebär att vi nu har ca 30 hyllplan (och väggavlar) till den smala varianten liggandes under vår säng.

Är iaf väldigt glad över tidningshyllorna, som tillåter mig att se även framsidan av böckerna.

Lampan jag har efter mormor ger så vackra skuggor på väggarna.
Men den är skoningslöst skarp i sin belysning.

Som vanligt när jag ser stora byggnader i trötta färger kan jag inte låta bli att fantisera om färgläggning.

Stora partier starka färger är ej att underskatta.
Så enkelt och så effektfullt.
Men så tycker naturligtvis inte alla.

Om trivselbesöken.

Tre vänner har jag haft på besök i veckan.
Och det är bara onsdag!
Det är helt fantastiskt hur bra man kan må av att bara få sitta i sällskap med någon, småprata eller djupprata, men helt enkelt bara träffas.

När jag är hos barnmorskan vill jag alltid fota den lilla plastbäbisen.
Att det ligger en större version.
Och inte i plast.
I min mage, det förstår jag inte alls och kommer nog aldrig att göra.

Barnmorskan trodde iaf att barnet skulle komma om bara några dagar.
Är det fortfarande kvar i mig på måndag kommer jag alltså att bli galen.
Trots att jag inte ens passerat beräknad ankomst-datum än.

Om ugglor och små möss.

Listan på saker jag tycker att jag kan få.
För att jag ska föda ett barn.
Börjar bli odrägligt samt självupptaget lång.

Tre nya, se ovan.
Ring, örhängen, halsband, synd att de kostar snäppet för mkt för att jag skulle köpa utan att blinka.


Av Jacey Withers.
Bilder från asos.com.

Om magen.

Haha jamen okej förlåt, bilder som dessa kanske mest är roliga.
För den gravida kvinnan på bilderna.

Jag kunde inte låta bli att jämföra, jag började nämligen undra om min mage verkligen sjönk ner förra gången.
Så där som alla talar om.
Att det blir lite lättare att andas och att äta.
Jag upplevde det iaf aldrig, och på bilden till höger väntar jag Torsten.
En dag senare var han ute.

Försöker så klart tyda minsta tecken på att bäbisen skulle födas redan nu.
Och kan ej heller undgå det komiska i att mina poser är näst intill identiska.
Till och med minen är sig lik, lite lagom beklämd av plågor men försöker se glad och lite kul ut.