I morse följde jag med ut.
Gick nerför alla trapporna och ut på gatan, korsade den och satte mig sedan på en bänk.
För alldeles bakom huset mitt emot vårt ligger en pulkabacke.
Hur lagom som helst, och jag fick morgonsolen i ansiktet, kände mig friskare och starkare och försökte suga in alla strålar så gott det gick.
Torsten åkte så klart bob.
Med sin pappa och sin hund, som just efter att vi konstaterat att han inte har någon favoritleksak helt plötsligt har blivit hans följeslagare.
Han pratar med henne och visar henne saker och berättar vad de ska göra och instruerar oss i vilka repliker vi ska säga i hennes ställe.
Och den där minen jag gör på bilden.
Det är enda uttrycket jag kan göra utan att se halvdöd och helt uppsvälld ut.
Så ni får ursäkta det lite krystade i mitt anlete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar