Om onödiga saker och om fin utsikt.

Jag tror att man blir mer medveten om miljön.
Så snart man blir förälder.
Jag har till och med hört att det är vanligt.

Jag börjar må lite illa när jag tänker på allt vi slänger.
Plåtburkar och plastkärl.
Från duschkrämer och schampoflaskor.
Körsbärstomater och kokosmjölk.
Det tar aldrig slut allt det där man måste slänga.

På mitt jobb har det stått en kaffemaskin som vi har fått prova.
Företaget har väl hoppats på att vi ska gilla den och skriva om den.
Men den är hemskt omständlig.
Plus att det krävdes minst en förpackning för varje kopp man gjorde.
I många fall två.
Två förpackningar som minsann var så miljövänliga det hade företaget tänkt på.

Det miljövänliga gick ut på att man skulle samla alla dessa behållare.
Stora som en handflata.
I en påse och sen när påsen var fylld posta.
Ja.
Posta.
Allt till företaget som i sin tur skickade vidare allt ner till någonstans kring Göteborg.

Jag tänker att de som tycker att miljön är så viktig att de lägger energi på att gå till ett paketutlämningskontor och skicka iväg de gamla klibbiga behållarna.
Det är de som inte köper en sån maskin från första början.

Ps.
Kaffet var inte ens särskilt gott.

Pps.
Utsikten från min kärastes jobb är.
Storslagen.