Jag ångrar att jag lät mig döpas.
Jag ångrar att jag konfirmerade mig.
Jag gick konfirmation för jag var i en våg av nostalgi.
Av tankar om att gamla traditioner höll på att dö ut så jag försökte hålla kvar.
Och göra som generationer gjort före mig.
Och lite ville jag även veta vad allt handlade om vad det var jag sa.
Att jag inte trodde på.
Under konfirmationen var det mkt jag fick bekräftat.
I det att jag inte trodde.
Så jag skulle ha nöjt mig där avslutat innan slutet men jag gör inte gärna så.
Jag vill gärna avsluta det jag påbörjat och prästen var eld och lågor för skulle jag konfirmeras.
Skulle jag måsta döpas.
Och för honom kan det inte ha varit vardagsmat.
Att döpa en tonåring.
Jag ångrar att jag lät mig dras med i hans entusiasm jag tyckte faktiskt att det hela mest var pinsamt.
Och med konfirmationen och alla presenter som skulle komma med den ville jag inget veta av.
Ingen jag sa "jag vill faktiskt inte ha presenterna" till trodde mig alla kamrater skrattade åt mig och sa visst Joanna visst.
ALLA.
Gör det för presenterna.
Jag skulle ha hoppat av innan slutet för att visa dem att det inte var så.
Men mormor blev lite glad tror jag hon passade på att ge mig.
Det hon inte fick ge mig när jag inte döptes som spädbarn inte för att hon trodde så mkt på gud.
Som för att det var tradition och milstolpar i liv och sånt.
Och fika med släkten är alltid trevligt men dopet och konfirmationen.
Det ångrar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar