Om den där liggdelen och den där vårfamiljen.

I våras började jag se ljuset.
Ljuset bortom tröttheten bortom att aldrig ha tid för familjen.
En söndag gick vi på promenad min käraste visste vartenda hörn i nya bostadsområdet.
Själv kunde jag bara den korta vägen mellan huset och tunnelbanan.

Det luktade vår och det var varmt.
Vi försökte oss på en skogspromenad men stiget blev till stenar och rötter.
Stora stadiga hjulen till trots och sviktande gungande underredet ändå.
Vi vände.
Jag tog en bild med självutlösaren och Torsten hade sin keps och en gul stickad mössa under.
Han kunde just så pass sitta utan problem men hasade nog gärna ner när han var trött.

Jag vill berätta om London men Torsten är hemma i dag.
Sjuk.
Just nu slår han sig i huvudet med en bok.
Lucy Cousins den om leksaker.
Bilderna får vänta och ni får likaså.