(Dag 8) Om ett ögonblick.

När ambulanspersonalen hade säkrat min nacke.
Och plockat bort väskorna som låg lindade runt min kropp.
När min kropp sakta vändes och blicken riktades.
Från att ha stirrat ner i gatstenen ner på den pöl av blod som växte, istället upp mot himlen.
Då såg jag en person några våningar upp som hastigt gömde sig bakom en gardin.
När hon såg att jag såg.

Första året på gymnasiet blev jag påkörd av en bil.

Vi skulle fotograferas för skolkatalogen på förmiddagen och det var ingen bra morgon.
Jag hade försovit mig jag kunde inte hitta kläder som jag kände mig bekväm i.
Och jag fick inte till håret.
Därför var jag sen.
Därför cyklade jag snabbt.
Och därför kom jag i vägen för en röd sportig bil när den skulle korsa vägen jag cyklade på.

Jag tänkte "jag hinner".
Hinner som i att om jag fortsätter cykla har jag större chans att hinna förbi än att om jag bromsar och försöker få stopp på cykeln.
Så jag cyklade men hann inte.

Min högra pedal träffades av kofångaren och jag flög upp på motorhuven och sedan ner i marken.
Jag landade med fötterna mot min till alldeles nyligen färdriktning så någonstans i luften.
Hade jag slagit en halv volt.
Cykeln flög några meter åt ett helt annat håll.

Jag landade med huvudet först och bara några centimeter från en järnstolpe.
Min tvärflöjt hade jag burit på ryggen och den fick jag vid landningen rakt i bakhuvudet.
Jag tänkte jag måste skynda mig upp skynda mig vidare.
Jag kommer försent.
Men inget hände kroppen gjorde inte alls som min hjärna ville.
Så jag gav med mig lät kroppen ligga tungt mot den kalla marken.
Det var skönt att ligga där.

Den där personen bakom gardinen.
Hon fick mig att känna mig smutsig.
Naken och som ett allmänt villebråd.