Om hur det gick och om hur det är, om Torsten.

Hur det gick.
Bara en timme efter att jag skrivit mitt aj-inlägg.
Åkte vi till Förlossningen igen.

Och efter några timmar var jag öppen de tio centimeter som krävs för att börja krysta på riktigt.
Det kändes lite märkligt när barnmorskan sa det.
Nu ska du öva lite på att krysta Joanna.
Va? Nu? Jag?
Att det verkligen var nu att jag verkligen med egen kraft fast med mkt hjälp så klart.
Skulle kunna få ut detta barn som så länge legat i mig.

Under hela smärtan och arbetet koncentrerade jag mig på att slappna av och att andas.
Och lyssna på vad de sa åt mig att göra.
Jag blir lite lagom mallig när jag tänker på barnmorskans imponerande ord över min förmåga att göra just detta.
Och förundran över min styrka i krystarna, att jag var en förstföderska och ändå arbetade som jag aldrig gjort något annat än föda barn.
Jag tar åt mig.
Man peppar säkert alla som ska föda men jag tar åt mig och mallar mig lite.

Efter fem krystar.
Efter sex minuter.
Kom han ut.
03.36 och att höra hans gråt och se hans blonda hår.
Känna värmen och hur halkig han var.
Det går så klart inte beskriva jag blir mest bara alldeles varm.

Han mådde bra och vi var lyckliga.
Förvånade över hur lugn hela förlossningen varit.
Att vi suttit och småpratat med barnmorskan mellan mina värkar.
Pratat om Umeå, om arbete, om väder.
Och inga sprutande tårar av lycka för vi var alldeles för överväldigade.
Det går inte säga hur det känns för jag har inga referensramar till detta sa jag när barnmorskan frågade.
Hur beskriver man den största stunden i sitt liv?

Efter att han kommit ut är.
I alla fall i mitt minne.
Lite jobbigare än innan han var ute.
Moderkakan ville inte släppa de klämde kylde gav spruta.
Det ömmar lite extra när man just fött ut ett barn.
Efter en halvtimme kom den ut men då upptäckte de att jag hade en blödning.
Och den gick inte att stoppa och de visste inte var den kom ifrån.

Barnmorskorna försökte ett tag att hitta den.
Leta där inne med hårda instrument bland allt det extra ömma.
Förlossningsläkaren fick komma och försöka jag klamrade mig fast vid lustgasen och la all min energi på att slappna av på att inte erkänna ens för en endaste sekund.
Att det gjorde så ont att jag ville skrika från djupet av min själ.
För hade jag gjort det.
Hade jag yppat ens ett enda litet aj.
Då tror jag att kroppen hade hakat på allt för fort, sinnet och känslorna och jag på en gång blivit spänd och fått mer ont.

I en halvtimme letade de, jag såg läkarens yviga rörelser jag fick en medicin som skulle stoppa men det gjorde den inte.
De fortsatte att leta, med hårda instrument hade de varit av bomull och sockervadd hade det fortfarande rivit som taggtråd och sågar och rivjärn.

När jag förlorat 1,6 liter blod.
Och mitt blodtryck var nere på 80/45 (normalt brukar ligga på 120/80 och mitt har under hela graviditeten varit väldigt stabilt och bra).
Tog de mig till operation.
Jag var inte orolig det var ingen fara med mig.
Men jag såg min käraste stå med en annan barnmorska och mäta och väga Torsten och jag tänkte ändå.
Att om det skulle hända mig något om jag trots allt skulle dö.
Så hade jag ändå fått ha mitt barn på bröstet och jag visste att de två skulle ha varandra.
Och det gjorde mig så lycklig och lugn.

När jag kom ner till operationssalen hade mitt blodtryck sjunkit ännu mer.
Och den välsignade narkosläkaren sa "hon kommer inte orka att vara vaken genom detta."
Så de sövde mig och jag sa tack för jag orkade verkligen inte.
Orkade inte koncentrera mig på att slappna av mer genom den hemska smärtan.

Och sen vaknade jag och min familj kom ner till mig.
Det där fina lilla fikat med mackor och svensk flagga på bricka som alla talar om, fick min familj fika ensamma uppe i förlossningsrummet.
Jag tyckte synd om min käraste för att han fick vara ensam.
Och han sa "men jag hade ju Torsten jag var inte ensam".
Det tar ett tag att vänja sig.
Vi är tre nu.

Efter några dagar på BB.
De första dagarna i sängen och sedan eskort av vårdpersonalen var jag än ville gå (ville bara gå på toaletten, allt annat gjorde jag i sängen).
Med några påsar blod tillsatt i mina vener.
Mådde jag bättre och vi åkte hem.
Även om jag nu saknar dem inte för att vi har det jobbigt Torsten äter och sover och vi sover också.
Men de var så fina och alla mamma-magar som hängde som halvfyllda vattenballonger.
Avslappnade efter att ha gjort sitt jobb, allt var så fint.



Jag känner mig lite kär i personalen och den enda som använde Landstingets kläder.
Från 80-talet.
Var jag – de var underbara.