Om sju saker ni kanske inte visste.

Min pappa kallar mig för plompebarn (alternativt plompe).
Det gör han för att jag när jag var lite gick så rejält att det sa plomp för varje steg jag tog.
(Torsten går likadant.)

Jag står inte ut med jordgubbssylt, och jordgubbar klarar jag mig gärna utan.

Jag måste räkna allt jag gör.

Häller jag upp mjölk räknar jag en två tre fyra tills jag hällt klart.

Går jag uppför trappor räknar jag stegen och åker jag i en hiss tänker jag också siffror under tiden den rör sig.

Jag försöker inte uppnå en viss siffra, jag mest bara räknar för att hålla koll.

Jag har aldrig förstått Twitter.

När man går in på någons twitter ser man en massa användarnamn med olika påståenden.

Är dessa egna tweetgrejer eller har de kommenterat det som står längst upp?

Alla tror att jag älskar serien Mad Men men faktum är att jag aldrig ens har sett den.

Jag klarar inte av minsta lilla skräp i sängen, så varje kväll innan vi lägger oss borstar jag noga av centimeter för centimeter på lakanet.
Sedan sträcker jag lakanet så att det blir som nybäddat igen, och först då kan jag lägga mig på rygg med händerna på bröstet för att somna.
(I höstas var första gången sedan jag gick mellanstadiet som jag inte gjorde det, istället la jag mig i en trasslig hög av lakan och skräp, det vittnar iaf för mig om hur väldigt trött och utarbetad jag var då.)

Under luncherna i årskurs 2 och 3 (cirka) var den absoluta höjdpunkten knäckemackorna med ett tjockt lager smör och en stor hög aromatkrydda på.
Oh så gott jag tyckte att det var.