Om den nyfunna glädjen.

Glädjen i att rymmas.
I att krympa.
Den berusar mig även om det nu råkar vara.
Millimeter för millimeter i den långsammaste takt jag skådat.


Klänning väska strumpbyxor scarf, Noa Noa.
Skor, Ecco.

Om det nattsvarta.

Varje månad får jag en nattsvart känsla.
Vissa månader låter den ett svagt svagt ljus sippra in.
Men de allra flesta är det en tjock och ogenomtränglig massa.

Jag kan inte se någon mening.
Inte i något.
Jag försöker tänka på saker jag ska göra saker att se fram emot.
Men det enda som återkommer i mitt huvud är.
Varför och till vilken nytta?

Jag vet att det beror på mina hormoner på att det är min mens som snart ska komma.
Men förnuftet vinner sällan.
Det hjälper inte att veta vad det beror på.
Känslan är oövervinnerlig vad kan man göra åt den?


Bild ovan: ny-gravid julen 2008 jag mådde illa av allt.
Av allt utom av att äta (hej 40 kg +) och allra värst var pepparkaksdoften.
Kan fortfarande inte äta pepparkakor.
Jag älskar pepparkakor.

Om mutor och lek.

Torsten vill inte gå från förskolan på eftermiddagarna.



Vi mutar honom med dockor och lek i parken.
Hittills har det fungerat.
Föga.

Det gläder mig att han trivs så.
Att han har allt för många saker att utforska för att känna ro att gå hem.
Någon sa till mig att man ibland kan känna ett sting i hjärtat.
När ens barn hellre stannar någon annanstans.
Hellre stannar än följer än så länge känner jag bara lättnad.
Klart att han får nya favoriter och börjar gilla andra människor också men vadå.
Jag är ju hans mamma det finns inte mkt att tävla med.
Mot en mamma.


Klänning scarf loppis
strumpbyxor (sköna, icket gravidstrumpor, och de går över min mage hurra!) Gudrun Sjödén.

Om det blå och små spetsar.

Jag har blått nagellack och en ring.
I plast den är gjord av en Renathe Schneider.
När jag bodde i Umeå i början av när jag bodde i Umeå kanske jag ska säga.
Cirka 1998-2000.
Var det det första jag köpte när studielånet kommit.
En ny renathering.

Torsten har en liten spetskrage.
För att väga upp det tuffa i hans mörkblå jeans.
(Eg. jeggings, men alltså, det ordet?)

Om att vara utan sitt barn.

Jag kan inte riktigt vänja mig.
När Torsten är på förskolan och jag är hemma det känns på något vis.
Som att jag övergivit honom.
Skickat iväg honom smiter undan vad som helst i samma kategori.

Jag vet att han har roligt jag vet att det är stimulerande.
Vissa dagar vill han inte ens följa med hem han är för upptagen av att leka.
Men intellektet vinner sällan över hjärtat när hjärtat har fått för sig.
Att knipa.

Jag går mest bara och väntar.
På att få hämta honom igen gör inget av det jag planerat att göra.
På mina lediga dagar de skulle fyllas av illustrationsarbeten och dylikt.
Vänjer man sig?
Eller är det bara ännu en punkt som ska rymmas i mamma-samvetet?

Om hundar och ny färg.

Blått.
Wow tänker alla.
Nej?

Sen har jag tänkt de senaste dagarna.
Att jag undrar hur många kilon en hund går upp.
I en barnfamilj där barnet just har börjat äta själv.

Lassen vi sopar upp efter varje måltid.
Alltså.

Om en sund inställning till jackor.

Jag är.
Helt kär i mina två nya jackor.

Det är säkert inte alls en särskilt sund inställning till två sjok tyg.
Men jag känner mig i den övre.
Som en avslappnad konstnärinna från 30-talet och i den nedre.
Som en vass formgivare och stilsäker karriärkvinna.

En annan inställning som säkert inte är särskilt sund är.
Hur mkt tid jag tyckte att de här jackornas presentationskollage förtjänade.
(Älska NK's pågående reklamkampanj.)


Båda från H&M.

Om en låg dag.

Det här skulle bli en härligt ledig måndag.
Som började bra med morgonlek i parken med kaffe/te för föräldrarna.

Och skulle fortsätta med tidig lunch och sedan möta upp syster.
Men den gick över till nattsvart.
Mina dagar som aldrig ser ljuset som aldrig ser meningen.

Egentligen är det bäst att bara packa ihop då lägga sig i soffan och inte tänka.
Se på teve eller läsa en bok.
Till det blir nästa dag för tankarna en sån dag som den här dagen.
De hjälper föga.

För att göra saken svårare har min mamma åkt hem och om några timmar även min syster.
Jag skulle behöva vara själv en dag.
Det låter konstigt att önska ensamhet när man blir nedstämd.
Av att folk åker ifrån en.
Men ensam en hel dag från 8-21 (cirka).
Det har jag inte varit i denna kvinnas kvinnominne.
(Fast se inlägg nedan och det säger kanske inte särskilt mkt).

Om pälsbroschen och om Dan Ekborg.

I dag åker vi till Sickla.
Och strosar i helgen såg jag Dan Ekborg.
Jag blev starstruck för ja.
Det var ju trots allt Dan Ekborg.

Broschen på bilden.
Jag köpte den på Kupan i Bollnäs hon som sålde den sa.
Ska du köpa den här ska du verkligen köpa den här alltså när jag först såg den tänkte jag.
Att den här kommer ingen vilja köpa.
Jag bara: öh okej jag vill.

Om barnvagnsvänligt och ögongodis.

Barnvagnsvänliga fik jag vet två.
Ett nära Mariatorget och ett nära Nytorget.
Café Statist det senare det på bild vi fikade där i dag.

Precis som jag vill ha det lite folk bra musik udda möbler mysiga möbler.
PLUS trevlig personal och riktigt gott fika.
Mkt nöjd.

Om en disträ människa.

Jag glömmer saker.
Lite mer än vad jag brukat göra.

Jag kan till exempel fråga min lillebror medan vi sitter och äter.
När han börjar skolan.
Och både han och min käraste tittar på mig som om jag skämtar.
Och frågar även.
Om jag skämtar.
Konstigt beteende tycker jag men så säger de att jag just frågat det.
För inte ens en minut sedan.

Andra exempel:
Se bild ovan.

Om kanel och kardemumma. Och pannacotta.

Förra helgen bjöd jag på pannacotta.
Vanilj och med en stänk av både kanel och kardemumma.

Helgen dessförinnan.
Bjöd jag också på pannacotta då med lingon och blåbär.
Istället för säkra hallon.
Det hade kunnat bli bra men lingonen var tyvärr för sura.

Den här helgen ska jag nog inte bjuda på pannacotta.
Men däremot är både min syster och min mor här på besök.
Vilken lyx!

Om jag då?

Veckorevyns bloggtävling.
Vilket skämt alltså, jag blir ju aldrig nominerad.

Jag gör ju allt med språket.
Styckar det och sågar.
Jäms med fotknölarna.
Och bygger sakta upp det med kärlek eller hur?
Så ro hit med en nominering då och gör mig mallig.

Jäkla skittävling.

PS.
Jag hade tänkt rösta när jag ändå var inne på sidan.
Men av alla de som är nominerade har jag läst två.
TVÅ.
(!!!)
Ebbas och Tjuvlyssnats.
Och inte tänker jag klicka i en röst för något jag inte har en aning om så tråkigt för nån då men det fick vara.


Bild: min väskas innehåll i dag.

Om gammal skåpmat.

En gång för länge sedan.
I våras faktiskt.
Blev jag rekommenderad till ett jobb ett jätteroligt jobb.

Jag gick på anställningsintervju och gillade hissen.
Och lokalen.
Och människorna samt arbetsuppgifterna.

Lite foto massa layout.

Men så fick jag erbjudande om att stanna kvar där jag är nu.
Där jag hade min praktik.
Så då gjorde jag det för det kändes märkligt att byta något jag gillade mot något.
Som jag mest troligt skulle gilla.

Jag berättar det här mest för att jag just hittade två bilder jag tog.
Från den intervjudagen.


Kappa klänning second hand,
scarf Noa Noa.

Om gamla namnlappar.

Gammal skjorta från tiden då jag och mina syskon.
Var barnen som gick på dagis.

Namnlappen mamma strukit på någon gång mellan början av 70-talet och slutet av 80-talet.
Kan fortfarande användas och skjortan hamnar i rätt unges skåp.

Om diamanten med mustaschen.

I dag hade jag min mustaschdiamantbrosch.
Med en dinglande droppe.

Och när jag gett Torsten mat, satt på en tvättmaskin, busat med Torsten, pratat med mamma, ringt min käraste, badat Torsten, matat Torsten, nattat Torsten.
Då regnade det så härligt.


Brosch, Dada's Diamonds,
blus, second hand.

Om trappstegen.

Det är väldigt många trappsteg att gå uppför.
Från tunnelbanan och hem.

Inte särskilt långt mellan dem heller stigningen är.
Konstant.
Och är hissen trasig när jag väl kommer upp till huset.
Får man lägga på sex våningar på det.

Jag är alltid andfådd när jag kommer hem.
Och får min beskärda del av vardagsmotion.

Om krispigt romantiskt och den perfekta kragen.

Det här är kanske en av de vackraste bröllopsbilder jag sett.

Synd att det inte är min.


Bild från The cherry blossom girl.

Om nyfikenheten och Niotillfem.

Niotillfem-Sandra säljer kläder och väskor.

Ur sin garderob.

Någon får för sig att hon gör det för att hon ska flytta till New York.

Hon: haha! Det vore nåt! Du får veta varför ganska så snart..

Jag: dör av nyfikenhet.

När någon håller inne med nåt.

Säger att man får veta snart.

Då kan jag inte göra annat än gå och tänka på vad det kan vara.

Bild: En bit av hennes som jag fräckt anpassade till min blogg. (Du får ursäkta, Sandra att jag var så fräck.)

Om första dagen och halvpromenaden.

Tillbaka.
Jobbtelefon jobbnycklar örhängen och så magasin i oändlighet.
Tre fina broscher som låg i paket och väntade på skrivbordet.
Och ett hemskt tråkigt papper om pension.

Så.
Tillbaka.
Nu som vikarie på samma ställe som jag tidigare var praktikant.
Inte särskilt stor skillnad.
Förutom i lönen och kanske lite i mitt samvete att tänka drivande och ta tag mer i saker?

Men trevligt.
Gillade att träffa folket igen.
Även om en som jag blev glad över att hon var kvar.
På em fick besked om nytt jobb och lämnar oss redan på fredag.

Jag promenerade till Gamla stan jag började göra det i våras.
Att åka från mig till jobbet.
Rågsved - Rådmansgatan.
Innebär egentligen bara en massa trappsteg aldrig någon längre promenad än fem meter.
Det är skönt att röra fläsket skönt att rensa huvudet och lyssna på dokumentär.
Vore inte min längtan efter Torsten så stor.
Hade jag promenerat ända till Skanstull.