Om duschdraperi.

 

Min första reaktion är: måste ha klänningsduschdraperi och det där andra också, så kul!

Men min nya stil kanske vill ha bergen istället?

Från H&M.

Om att göra om.

I dag har jag startat flertalet projekt.
(Slutfört desto färre.)
Exempel ovan är varken avslutat eller ens påbörjat, mer än i tanken.

Det svåra är bara att välja kulört, och enfärgat eller tonat?
Och kan jag verkligen måla på en gammal teakmöbel?
Även om jag är så väldigt less på den och tycker att den är trist?
(Vill gärna köpa såna här fötter och byta ut på nästintill alla våra möbler.)

Tror gult för att inte ha precis var enda färg i världen inklämd i detta hem.
Men vi får väl se.

Om balansen.

När min systerson var riktigt liten och just börjat stå, dansade han gärna.
Men varje gång någon ropade, eller ens pratade lite för högt.
Tappade han balansen och satte sig på rumpan.

Om de svåra timmarna.

I dag fick jag en uppenbarelse (haha, nää, men nån slags "jamen så är det ju").
Timmarna efter hämtning, innan fadern kommit hem.
Fy fan i hela helvetet vad de suger musten ur mig.

Så trevligt det skulle kunna vara, det är vi tre och ibland sover Kaj när vi ska äta middag, och vissa dagar sitter vi på balkongen och äter.
Tar en efterrättsglass till och med.
Men oftast.
Oftast skriker Kaj för att han är trött men kan inte somna för hans storebror vägrar sluta hoppa i stora sängen, och jag får slag av tidigare nämnda storebror, han slår mig där de bakre fogarna sitter och det skär som en kniv genom hela kroppen och mitt hjärta hoppar över ett slag av smärtan.
Smärtan hänger kvar som en brännande känsla, som om någon svett min hud.
Och så skriker han, och smäller i dörrar, och klättrar på mig, och Kaj kränger när jag håller honom i famnen och själv blir jag spyless på mitt eget tjat på att ta undan din tallrik sluta skrika du kan inte sitta på din lillebror spruta inte vatten i hela badrummet sätt dig nu och se på filmen istället.

Ganska precis några minuter innan fadern kommer hem.
Lugnar alla ner sig.
Och så möts han av två lugna barn och en urlakad moder, som ibland försöker förklara hur galna dessa timmar är, men vem orkar lyssna på sånt?

Om när jag hade bara ett barn.

Jag tror att jag var lika trött när jag hade bara ett barn.

(Jag fyllde visserligen tiden med slutstudier arbete praktik flytt vikariat och slutligen jobb, ni vet det, jag har tjatat om det många gånger.)

Ibland tänker jag att tänk om man visste då, vad trötthet innebar.

Men det visste man ju inte.

Alltså då innan man hade barn, då man hade sovit en orolig natt mitt bland alla ostörda nätter och sovmornar och man bara "hu jag är så trött!" (hohoho, om man bara visste!).

När jag hade ett barn, vad jag hann sakna honom då.

Om skor.

Jag hittar skor jag gillar.

Så bra att de kostar ca 2000 kr. (Obs ett skämt, eller ironi antar jag.)

Ecco

Camper

Camper

De övre skulle passa i min kategori vardag, de mittersta i kategorin fest (underkategori höst/vinter (man måste väl få ha underkategorier även när man drömmer om minimalism?)).

Och de nedre – kategori kul? 

Eller är det fusk?

Om min längtan efter perfekta hemmet.

Utöver min kris i kläder, krisar jag även i inredning.
Har börjat sätta upp visioner av det perfekta hemmet, och känner mig stressad för varje dag som går som jag inte färdigställt detta hem jag tror mig vilja ha (fast vet ej exakt vad det är jag vill ha, bara känslan det ska ge).

Steg 1.
Välja två serier porslin och ha alla delar, ett till vardags och ett till fest.
Men vilka två skulle jag i såna fall välja?
Och det är ju så fint att ha brokigt och olika och välja kopp efter humör.

Det här med vardag och fest kan jag applicera på mkt.
Jag önskar att min garderob bestod av bra vardagsplagg och bra festplagg, funktionella fritidsplagg.
Dito skor.
Dito väskor.

Jag vill gärna vara hon som har sina (ca) tre klänningar som folk förknippar med fest.
Men så är det ju så roligt att hitta en färg- och mönsterexplosion på loppis och när den ändå kostar bara 80 kr kan jag ju köpa den utan större övervägande.
Och så spricker hela min plan om det enhetliga, uppsorterade och stadiga hemmet/garderoben/tankeverksamheten (eftersom jag blir helt matt av att kastas mellan detta ständiga enhetliga, nej, brokiga, nej enhetliga! Brokiga!).

Och brukar inte stora bloggare få grejer de visat/nämnt i blogginlägg av någon granne eller bekant eller bara någon snäll som brukar läsa deras blogg?
Kan inte vi icke-stora också få lite grejer, jag tar gärna lite Mimosa och Paratiisi och om jag får drömma helt ohämmat – Pynta!

Om de lika dagarna.

De är väldigt lika mina dagar.
Lämna 9, hämta 15, avleda gråt, avstyra skrik, svara på ett tusen frågor innan frukost, krama hej då, pussa och lyssna och hitta på aktivitet så ingen somnar vid 16 (ingen likamed Torsten), och mata Kaj lite nu och då och tvätta kläder och hänga kläder och vika kläder och sen hälla upp en kopp kaffe.

Och blir bra eller dåliga mkt beroende på hur barnens humör och tillstånd är.
I dag var en bra dag för
1. Torsten grät inte floder och bönade att få följa med mig och Kaj hem när vi skulle säga hej då på förskolan, och
2. Kaj åt äntligen en hel portion gröt (likamed han har inte lika ont i halsen eller i tänderna eller vad det är som har gjort att han inte ätit bra).

Enkelt så.
Jag är föräldraledig.
Jag är en mamma.
Nu bör jag gå och sova.

Om fina skor.

Det är så klart inte bara plaggen jag har svårt med nu för tiden.
Även skor känns svårt, jag vet känslan jag vill att skorna ska ge mig.
Och att de ska vara ett genuint hantverk och hålla i flera år.
Men vet ej hur de ska se ut.

De här skorna var fina.
Men varken genuina eller hållbara.
Och dessutom på barnavdelningen.

Om en efterfest.

I går åkte vi till Riddarholmen för efterfest.
Fest efter ett bröllop som skedde i största hemlighet just när sommaren hade kommit.

Vi höll till i Svea hovrätts lokaler och det var så vackert.
Utsikten från terrassen, de gamla porträtten, tanken att för hundratals år sedan stod det redan där som husrum för kung och drottning.

Musiken var bra, kärleken var vacker, våra barn stortrivdes med barnvakterna och en stor bonus att ha övernattande barnvakter tillika bästa vänner – man hinner umgås i flera timmar dagen efter innan klockan ens slagit elva (eftersom även de har ett litet barn och vi alla var på benen strax innan sju, efter att alla ha legat och tryckt i våra sängar och förhalat uppstigning med pigga barn).

Om Bridesmaids.

Ska nu ge filmen Bridesmaids en till chans.
Första gången var jag gravid med Kaj och mådde så jävla illa hela tiden, tyckte att den var helt okej men var inte så där euforisk som många andra.
Kanske bara hormoner?

Är iaf inte som en gammal idiot jag brukade dela mitt liv med.
Alla fick en chans och höll det inte måttet (restaurang, teveprogram, folk) ströks de för evigt från listan.
Själv var han naturligtvis helt perfekt.

Om att göra om mig.

Jag kan för första gången i mitt liv tänka mig hjälp med klädstil.

Få idéer av någon annan, eller nej, idéer får man ju av alla, men snarare – låta någon göra om mig.

Jag vill gå från mitt gamla jag, men jag är fast i det. Jag tror att det jag vill bli är något som liknar det på bilden nedan.

Men kan ej bestämma om det beror på läget jag var i när bilden är tagen, mer än kläderna jag var klädd i.

(Jag hade just kommit in på utbildningen som senare gav mig mitt jobb, som inte för en enda sekund har känts fel eller tråkig, och jag hade just tagit ut min spiral för vi var redo för barn.)

Ska jag höra av mig till Go'kväll, eller finns det andra bra liknande?

Kanske egentligen helst till Biggest looser, eller finns det någonstans där de forskar på småbarnsmammor och utför träningsexperiment och kosttest för att se hur snabbt man kan ändras från före till efter?

Om Instagram.

Jag är besatt av Instagram.
Jag fotar alla detaljer jag ser, och jag försöker radera gamla bilder för att folk inte ska bli chockade när de ser hur många bilder jag lagt upp sedan slutet av december.

Med våra bloggar är det mer som att den som skriver bloggen står på scenen, och alla andra sitter i publiken.
På Instagram tycker jag mer att vi sitter i en ring och turas om att berätta.
Man bläddrar ner i sitt flöde och alla står i kö.

Men man.
Jag.
Blir smärtsamt medveten om när någon slutar följa.
På bloggen märks det inte direkt, olika besöksantal och sidvisningar varje dag.
Visst kan jag efter ett tag märka att någon slutat kommentera och sakna dennas ord.
Men på Instagram ser man direkt (om man nu ofta går in på sin egen sida vilket jag ju så klart inte gör, hehe eeh, va?) när siffran ändras.

Men Instagram.
Framför allt.
Inspirationen man får, av allas bilder, allas vardag och allas iakttagelser.
Jag är som sagt besatt.

Om mina fikabilder.

Ni som följer mig på Instagram har sett mina fikafat.

Jag är av någon anledning helt besatt av att få göra dem, och det kryper i min kropp av att jag inte kan sitta i åtta timmar i streck (per dag) och arbeta.

Om att ta vara på tiden.

När ens bäbis sover.

Flera timmar brukar han kunna sova, på förmiddagen när vi kommer hem från förskolelämning.

Då skulle jag kunna lägga mig på sängen och blunda.
Andas lugnt och låta axlarna sjunka till den nivå jag tror mig minnas att axlar ska vara på.

Lyssna på tystnaden och kanske till och med slumra till en stund.

Istället.

Sitter jag som en käpphäst i soffan och väntar på att han ska vakna.

Dricker kaffe för att orka vara vaken när han vaknar.

Eller tvättar, sopar, plockar skräp, funderar över alla projekt jag vill påbörja (OCH AVSLUTA) i hemmet.

Och nu även: bloggar.

Om barnkläder från Mini Rodini.

Om utvecklingssprången.

Jag har börjat förstå.
Att även vi vuxna har utvecklingssprång.
Och jag tror att det precis som för de små även för oss är en jobbig period.
Barns utvecklingssprång kan vara en vecka, några dagar, eller bara en dålig natt.
Mitt utvecklingssprång började sakta ungefär samtidigt som mitt första barns hemkomst från bb.

Man vaknar inte upp och vill helt plötsligt ha en ny omgivning, en annan slags garderob, eller en ny frisyr.
Det smyger sig på en, tanken gror i huvudet ungefär som ett frö.
Och precis som Karin Boye så bra sa – det gör ont när knoppar brister.
Min blomma har inte slagit ut riktigt än, jag känner mig fortfarande väldigt obekväm och inte riktigt hemma.

Låt mig för enkelhetens skull fokusera på kläder.
Jag vill för tillfället inte lägga ut mina känslor, spika upp dem som tavlor på ett galleri, som något man kan beskåda samt kritisera.
Jag är inte där ännu.
Men mina kläder.
Jag rensade ut mkt i två förvånansvärt trevliga loppisar som jag, som ni kanske minns, höll här hemma.
Jag sparade det som låg närmast hjärtat, jag skulle i ärlighetens namn kunna göra mig av med nästan lika mkt till nu.
Jag har klippt ännu fler band till alla dessa klänningar.

Under båda mina graviditeter har jag mått illa, dygnet runt och från första till sista dagen.
En av alla de saker som fick mig att må illa var kläder, lukten av min klädkammare, åsynen av kläder i tidningar, jag kunde nästan inte ens gå in i klädbutiker under den första graviditeten.
Det ledde till att jag även hade svårt för gamla plagg, för alla mina vintageplagg, inte bara lukten utan kanske snarare främst materialen.
Kliade, satt åt, skavde och var stumma.

Jag känner mig för tillfället väldigt vilse i vad det är jag vill ha.
Fårorna i hjärnan är djupa, jag dras av gammal vana till klänningarna av äldre snitt.
Men vill ha någonting svart? Asymetriskt? 
Färgskrikande gymnastikskor och stora halsband är det enda jag vet att jag vill ha.
Har i skrivande stund alldeles för få färgskrikande gymnastikskor – tar tacksamt emot färgskrikande mutor.

Jo förresten!
Vet att jag även vill ha saker, företrädesvis väskor, i läder.
Gammalt nött och välanvänt läder.

Om min födelsedag - den är i dag!

Det är min födelsedag i dag!

Så typiskt mig att välja den till att åter göra entré (tillfälligt besök?) på bloggen.

Jag har en massa tankar att dela med mig.

Jag vill vädra.

Jag vill reflektera och få reflektioner, känner bara aldrig att jag vill prioritera.

Men nu börjar inlägg formas i min hjärna.

Snart kommer jag åter.

Vill bara skapa en helt ny blogg först, orkar jag wordpress?

Mitt utlopp för bilder, fånga allt det vackra i dem och visa, det får jag på Instagram.

Följer ni mig?

Pek pek pek i tjugo minuter.

Om Noa Noa på nätet.

Äntligen!
Noa Noa har öppnat en webshop (noanoa.com, vet ännu ej hur man länkar i bloggen-appen.)

Deras kollektioner har alltid varit stora och man har aldrig riktigt kunnat köpa allt i någon butik.
Som man kanske sett i lookbook och gärna velat ha.
Men nu. (Hoppas jag.)

Jag fick en hint för ca ett år sedan.
Vågade inte tro på det.
Är nog lite för lycklig över faktumet att det är sant.

Om resa och hemma och framåt.

Tanken med ett ledsamt/negativt inlägg.
(Nedan.)
Var så klart att motivera mig själv att snabbt komma med något annat.
Knuffa ner det trista.

Men sommaren fortsatte och resan med de två barnen på egen hand upp till Västerbotten och Norrbotten kom.
Och orken försvann.
Det är fan inte att leka med det här att vara själv med femmånadersbäbis och snart treåring.
Pappan går hemma och förgås av saknad (han jobbar också, men förgås nog snäppet mer).

Men på tisdag åker vi hem igen.
Jag längtar.
Efter honom efter hemmet efter tvåheten med två barn.
Och efter egna rutiner.
Hur härligt det än är att vara uppe i mitt älskade Umeå och kära Arvidsjaur.