Jag väntade ut en väska.
Den var så dyr, tusen kronor på H&M känns för mkt.
Men jag tänkte att kanske kommer den på rea och då hugger jag till, jag vågar sällan vänta med att hugga till.
Men nu gjorde jag det alltså, och det gav utdelning.
Gott luktar den också.
Mocka, mmm.
Han är full av energi men om man ger honom en chans att varva ner.
Brukar humöret räcka tills middagen är över.
Vi ligger gärna i soffan.
Och ser några avsnitt av Pingu, eller det här fina Nicke Nyfiken-avsnittet.
Emma och Pulber frågade.
Arvidsjaur är en kommun i Lappland, Norrbottens län.
Länge har dragonregementet K4 legat där, och det är väldigt mkt biltester av tyska och italienska stormärken.
På vintern alltså inte helt ovanligt att det kommer en karavan av lyxbilar, något maskerade för att inte avslöja kommande modeller.
Det är nog svårt att inte ha en tudelad känsla gentemot sin uppväxtort.
De sista åren innan jag flyttade, vilket jag gjorde sommaren efter nian för att gå gymnasiet på en annan ort istället (just musikinriktningen fanns inte i Arvidsjaur), hade jag fått nog.
Jag tror inte att det hade så mkt med själva orten att göra, som med känslan av att inte ha jämnåriga att dela tankar med.
Förutom de få jag umgicks med, de som jag fortfarande umgås med, hade jag inte samma syn på livet som många av de andra i min ålder.
Att dricka sig full såg jag ingen tjusning i,
Att samtala med en kille utan att han skulle försöka sprätta i bh-bandet eller kalla mig för "fröken" bara för att jag just inte drack eller tyckte att det var lustigt med bh-bands-sprättningen var omöjligt.
Det var en aha-upplevelse att sedan börja gymnasiet och uppleva att även killar kunde dela djupa tankar och funderingar.
Men det hade så klart inte med Arvidsjaur att göra, utan snarare mognad och ålder.
Jag har inte vuxit upp någon annanstans, jag har inget att jämföra med, men jag känner aldrig att jag skulle ha velat ha det på ett annat sätt.
Att växa upp i en mindre ort tänker jag mig är danande för karaktären.
Man blir iaf inte bortskämd över utbudet, man uppskattar det som finns och det är lite som med att ha många tevekanaler.
Man kanske mest bara zappar runt, istället för att verkligen se vad som visas och väntar in tidpunkten och bygger upp förväntningar.
Saker som hade varit annorlunda om jag bott på ett större ställe.
1. Jag hade kunnat läsa franska på högstadiet.
2. Jag hade (kanske?) kunnat ta danslektioner.
Alla känner inte alla i Arvidsjaur, och när jag är där och hälsar på känner jag mig både hemma och främmande.
Kända (mer eller mindre) personer som bott eller bor i Arvidsjaur:
Brita Borg
Fredrik Lindgren
Kevin Borg
Roger Pontare
Patrik Eklund
Glesbygd'n
Och för alla er som dansat på Metropolis glada dansgolv:
Anders Gunnarsson, en av dess fäder, är också från Arvidsjaur (och en av de hjärtligaste personer jag vet, man blir alltid alltid alltid på bra humör av honom).
Jag lånade bilderna från Arvidsjaurs facebook-sida.
De två övre är arkiv, den nedersta är tagen av Göran Granström.
När vi började renovera hann han aldrig raka sig.
Så till slut sa han "nu rakar jag mig inte för än vi är klara med lägenheten".
Han började likna jultomten, fast utan det vita.
I veckan tack och lov rakades och ansades och trimmades det.
Inte för att lägenheten är helt klar, men för att gränsen blev satt vid golvlisterna.
Och han försökte bara se tuff ut.
I själva verket är han så här vän och fin (och lurig), min underbara kärlek.
De där hon väljer för att få snygg rumpa (hålla in magen) så att hon får ligga.
Klart snyggare än alternativet hon håller upp.
Föredrar verkligen höga trosor (och gärna hudfärgade eller laxrosa) och har aldrig förstått skönheten i exempelvis underkläder som skär in.
Förra året var mitt julgranspynt försvunnet i förrådet.
I år tar vi revansch!
Till veckan köper vi granen, och jag bryter min regel om att den kläs kvällen innan julafton.
Tror jag.
Vill egentligen att Torsten ska få vakna upp på julaftonsmorgonen och se allt glitter och glim.
Å andra sidan vill jag ju gärna ha det där glittret så snart som möjligt.
Han ska få en egen gran.
En liten en tänkte vi.
Ja visst, för att pojken ska få ha en egen gran (okej, en), klä den precis som han vill, men ärligt?
Ganska mkt för att jag också ska få ha min egen gran, och klä den precis som jag vill.
Alltså.
Man kan inte alltid se skärpt och snabbtänkt ut.
Antar jag.
Fogbältet drar upp de redan korta klänningarna.
Jag har börjat sätta det under klänningen nu, så här kan jag bara inte se ut.
Det visar mina ben för mkt, jag har komplex för mina ben.
Har alltid tyckt att benen är så stabbiga och korta.
Anklagar mig själv för deras utseende, för att jag alltid ätit för många kakor och mkt godis.
Men faktum är att de sett ut så där sedan jag var liten, det är helt enkelt deras form.
Stabbiga, men faktiskt väldigt starka.
När jag var yngre än så här var mitt hår kritvitt.
Sen blev det tydligen rödlätt.
För att senare sluta i detta mörka som jag har nu och har haft sedan högstadiet.
Förutom mitt yttre så var jag väldigt envis.
Minns det som att jag ljög mkt, eller kanske med ett finare ord hittade på och hade livlig fantasi?
Och att jag gillade att rita tillsammans med min storebror och ena kusin.
Annars kommer jag inte ihåg.
Vet nog inte riktigt hur jag var.
Och förresten.
SKÅDA TYGET LISA BJÄRBO!
Fatta att jag också vill ha ett sånt tyg.
Emma frågade.
Alldeles mörkt och alldeles tyst.
Att ligga i snön och bara titta upp på norrskenet.
Det var varmt med overallen och inbäddat med snömassorna runt om oss.
Kanske började vi prata om livsfrågorna man har som barn.
Eller fantiserade ihop något som skulle skrämma oss lite.
Såna kvällar var vardag när jag var liten.
Nu kan jag inte komma ihåg sist jag såg ett norrsken.
Eller hade tid att ligga tyst och stilla med mina syskon.
Det blir mer norrsken när solaktiviteten är hög.
Det är den ungefär vart elfte år och nästa år ska vara ett sånt år.
Norrsken låter inte, och det är inte vanligare bara för att vädret är extra kallt.
Däremot ser man det bättre när det är mörkt och klart, och där jag växte upp var det inte särskilt mörkt under sommaren.
Därför såg vi det mest under hösten och vintern.
När vi var små gick vi ut efter middagen, på med overall och vantar och allt varmt, ibland var det lite blött från att vi hade lekt före middagen men det spelade ingen roll.
Vi gick ut och lekte, grävde stora grottor i snödrivorna, åkte iväg med våra sparkar så fort vi kunde längs kolsvarta skogsvägar.
Ibland lyste månen så starkt att tydliga skuggor kastades.
Men när det var norrsken stannade vi upp.
Det var så magiskt.
Ibland var det norrsken flera kvällar i veckan, och ändå alltid lika magiskt.
Grönt turkost och vitt, och ibland nästan lila, en smal strimma och ibland hela himlavalvet.
Jag kan känna ett hat gentemot gravidkläder i storlek small.
Extrasmall till och med!
Det grundar sig garanterat i fullkomlig avundsjuka över att folk kan gå och bli med barn utan att expandera med en tredjedel av sin ursprungliga vikt.
Helt klart.
Men behöver man storlek small i gravidkläder, då kan man så enkelt hitta något i de övriga, de "normala" avdelningarna.
I medium exempelvis.
Om jag behöver plagg för gravida så är det för att magen och rumpan och höfterna nått en sådan volym att det är helt omöjligt att hitta något som passar.
Som inte samtidigt är galet stort över bysten och armarna (ja bysten, min verkar inte ha några tankar på expansion än).
Annars undrar jag mest.
Var ska magen rymmas i den här "klänningen"?
Utan att den visar överkanten av mina trosor?
Hur.
Fint.
Som helst.
Från Asos.
Jag var tvungen att köpa ett halsband till Torsten.
Han ska få en utklädningslåda i julklapp, där måste det även finnas lite bling.
Det ser ut som att någon slaktat någon ur Mupparna och gjort ett par skor.
Sa min käraste, och jag tycker att de är så fina.
Så fina så fina.
Och en bra sak med min käraste är att han ytterst sällan säger något kritiskt mot mina kläder.
Och om han väl gör det, så stoppar det honom inte från att ändå ge mig det i present.
Eftersom han tycker att det viktigaste är att jag tycker om det, han skulle aldrig få för sig att skämmas för vad jag har på mig eller hur jag uppför mig.
Från Anthropologie.
Lisakristin frågade.
"Eller, du är väl van, men har du något tips till oss som mest tråkar runt i jeans och känner sig som klädda för en dag på badstranden i klänning, även om vi gärna skulle vilja ha det mycket oftare?"
Kanske kan man börja med något som nu är väldigt "trendigt".
Klänning över byxor.
Då tror jag att byxorna bör vara riktigt smala, alternativt stora vida fladdrande.
Men det är en knepig kombination, jag skulle nog lätt känna mig som någon som gått igenom utklädningslådan.
Det kan funka, det kan bli riktigt snyggt, man får prova sig fram.
En bra idé är att använda lite kraftigare accessoarer.
Jag tror att man lätt känner sig naken, eller för finklädd, i klänning när man är en ovan klänningsbärare och av "tradition" kombinerar med för nätta accessoarer.
På vintern är det perfekt att ha grova strumpbyxor till, och vinterkängor.
Klänningen jag har på bilden är väldigt urringad, det är mkt därför som jag har ett stort halsband till.
För att täcka lite av huden.
Jag vet inte om det hjälper, Lisakristin?
Känner man sig naken så gör man det kanske hur man än bär klänningen?
Jag satte iaf ihop några exempel på hm.com (jag tycker att det är ohälsosamt roligt, kan någon betala mig så gör jag det gärna åtta timmar per dag (eller mer!)).
Våga prova, tillslut känns det kanske så naturligt som du önskar.
Ny header.
Wow!
(Det är ju ändå snart julafton.)
1. Hitta en mjuk och följsam klänning i neutral färg.
2. Använd den varje dag (tvätta när du börjar känna odörer), få folk att tro att du byter kläder ofta genom att använda olika jackor/koftor/accessoarer till.
Jag är inne i den perioden nu.
Kära Jokk,
inte är det på en myr iaf.
