Om drömmar.

När jag var liten hade jag en önskan.
Om att kunna urskilja varje instrument i en symfoniorkester.
Nu känns det som en märklig tanke, att det har funnits en tid då jag inte kunde det.

Varje gång jag slagit in ett paket eller skrivit ett gratulationskort har jag tänkt.
Den som ändå fick jobba med grafisk form.
(Fast kanske inte just orden grafisk form för när man är tolv vet man nog inte riktigt vad det innebär.)

När jag träffade min käraste tänkte jag såna hissnande tankar som.
Att vi faktiskt skulle kunna ha ett barn ihop ett barn som var lite likt mig och lite likt honom.
Av någon anledning tänkte jag även att det skulle vara fint om det var en pojke.
Även om jag inte alls hade blivit besviken över en flicka.

Och sist jag lämnade London tänkte jag.
Om några år reser jag tillbaka det måste jag bara göra.
Det tog visserligen elva år men nu har jag gjort det också.


(En bild från 2008 sommaren då vi bestämde.
Att efter Paris gör vi barn, jag sörjer att jag aldrig viskade hemligheten till mormor så att hon hann veta.
Innan hon dog.)