Om när jag bodde i ettan.

När jag bodde i ettan.
I Gävle.
Från att vara sambo och heltidsarbetande i Gbg till att vara student och ensamstående i Gävle.
Det var en tid att minnas.

Jag var ledsen och jag var lycklig jag var ensam och jag hittade mig själv.
Jag började återvända till det jag egentligen var det.
Som han från förra förhållandet så duktigt försökt trycka undan.

Jag började sjunga igen var med i kammarkör och operakör och jag studerade.
Och gick på studentfester.
Och drack vin nästan varje helg och dansade till tre på morgonen.

När jag bodde i ettan mötte jag min käraste.
Jag såg honom på stan och försökte gå så nära att jag hörde hur han talade.
Vad han talade om.
Jag tänkte finns det så vackra människor här?
Hur ska jag lära känna honom?

Han var kompis till en kompis en vecka senare såg jag honom på en konsert.
Jag och min vän hade platserna intill honom.
Det pirrade i min mage när han reste sig upp så att jag kunde klämma mig förbi.
Att vara så nära honom.
Mitt hjärta visste knappt vart det skulle ta vägen.

Jag försökte se så snygg och smart och intressant ut som jag bara kunde.
Jag lyssnade på vad han och hans kompis pratade om och jag förbannade min egen vän.
Som inte presenterade mig ordentligt utan bara lät allt flyta på.
Samtalet alltså.

Några veckor senare var jag dumpad.
Av en kille jag från början inte ens ville dejta men som var påstridig.
Jag blev ändå ledsen att kastas ut från fina ord och varma kramar.
Är alltid hårt.
Min vän sa kom till mig så bakar vi bullar.
Okej sa jag och när jag kom dit hade hon sagt samma till honom.
Min blivande käraste.
När jag tog hans hand och presenterade mig fick jag.
För första gången i mitt liv tänka.
Du måste släppa hans hand nu du har hållit i den för länge.

Sen kunde jag inte sluta tänka på honom och även om det nog tog iaf en vecka.
Innan vi blev tillsammans.
Så var det den kvällen.
När vi bakade kanelbullar.
Som han kom in i mitt liv.

En månad senare flyttade vi ihop.
In i min etta in till vår etta.