Om nervositet.

Det är en märklig känsla att vara nervös.
För mig pirrar det i rumpan alltså på skinkorna och magen fladdrar till.
Så där som när det hissnar.

Det är inte så ofta jag är nervös nu för tiden när jag spelade och sjöng som mest.
Var jag det cirka en gång i veckan alltså varje gång.
Jag hade konsert.
Eller någon form av uppspelning.

Nervositet är en känsla man måste lära sig att hantera och nu när jag inte behöver göra det.
Är jag väldigt dålig på vad jag ska göra.
Hantera.
Jag tänker saker som att jag aldrig vill sjunga mer igen och att jag skulle ge allt.
För att få ligga i soffan.
I kväll.
Framför teven.

Men jag drivs ändå att utsätta mig för situationer som denna.
När de är genomförda infinner sig en varm känsla.
Och ett lugn i kroppen utan dess lika kinderna blossar och även om jag inte är nöjd.
Aldrig någonsin helt nöjd över min insats.
Har jag i alla fall genomfört och stått där.
Längst framme på scenen allas blickar på mig allas öron riktade.
Mot mina toner.

Att aldrig vara riktigt nöjd med sin insats.
Det är det jag tänker driver konstnärer framåt.
Målet att försöka bli lite bättre fånga känslorna lite mer.
Vore vi fulländade vad skulle vi då sträva efter.