Om resan om lisan och om mörkret.

Jag hade visst inte så många bilder att visa.
De flesta mest dokumentation av söt bäbis och allt för privata.

Men efter resan känner jag mig mest så här.
Se bild ovan; salig.

När man är vuxen och har barn och alla arbetar och har sambo.
Det är inte ofta man umgås dagar i sträck.
Inte för att man inte längre vill utan mer för att det helt enkelt inte ryms.

Men efter dagar med vänner dygnet runt äta frukost borsta tänder åka buss shoppa.
Prata livet prata drömmar ligga under täcket och fortsätta prata.
Det är en lisa för själen och jag känner mig lycklig.
Över de vänner jag har.

Ännu lyckligare över att få komma hem igen.
Till Torsten.
Men lycklig över de vänner jag har.
Och över att jag satt upp ljusslingan i köket det är bästa sättet.
Att mota bort novembermörkret med.
Jag ska fläska på med fler, lita på det.


Mössan är en krage och halsbandet leker jag att jag är vacker afrikansk kvinna med.
Den ljusa saken över mina axlar leker jag att jag är dekadent konstnärinna med.
Som sippar te och tassar runt och har stora silverringar.
(Också en sak vi pratade om, en lärare på grundskolan och hennes underbara silverringar jag önskar att jag ägde samtliga.)
((Fast vi var inte ense om det där med underbara.))