Om musik som ger mig gåshud.

Händels Sarabande.
Den är med i Barry Lyndon, det finns hur många rörelser som helst i den.
Alla vackra på sitt sätt och just upprepningen av temat.
Är vad som gör hela stycket så väldigt.
Ödesmättat och praktfullt.

Jag min lillebror och min far.
Tog oss an den en sommar och spelade en version som min lillebror arrangerat.

Kan inte Gävle Symfoniorkester ta sig an den?
Så jag får höra live.
Tack på förhand.