2009/11/11

Om ett magasin, om ett bra initiativ.

Kulturkollektivet Bakteriekultur gjorde ett magasin.
Samlade skribenter och illustratörer, författare och konstnärer.
Och jag.
Och bad oss reflektera kring nostalgi.

Resultatet kan man hitta på olika kulturinstitutioner.
I Gävle.
Och min text.
Kan man till dess läsa här:




Det var något med tummen.
Det är det fortfarande.
Hur kan så mycket trygghet rymmas? I en tummnagel.
Min mammas händer ger mig tårar i ögonen av kärlek. Av minnen från barndomen inte alla nödvändigtvis bra men alla. Alltid. Med mammas händer som ett lugnande centrum.
Jag vill hålla i dem fortfarande både mentalt och fysiskt vill jag hålla i dem. Jag gör det också men aldrig blir det nog. Jag får aldrig nog.

Jag har sett det även hos min syster hon har precis likadana händer och fingrar och naglar. Som min mamma.
Hon har tre barn och länge har jag kunnat se hur tryggheten ärvts och lever vidare i hennes händer. I hennes fingrar.
Jag undrade ett tag om det hade med deras utseende att göra. Naglarna ser ut på ett visst sätt, de håller tummen på ett särskilt sätt.
Deras händer är lika i formen jag har alltid trott att jag aldrig skulle få riktiga mamma-händer. Likadana som min mammas händer. Att mina barn jag skulle få i framtiden aldrig skulle. Inte på samma sätt som jag fått. Uppleva tryggheten i mina händer i mina tummar ända ut i mina naglar.

Sen dog min mormor.
Min mormor. Dog.
Det var redan förra året hon dog innan jag blev gravid jag hann aldrig få berätta. För henne det jag så länge längtat efter att få berätta.
Jag började tänka på generationsskiftet som hade hänt i min släkt det gav mig en ny slags sorg. Jag sörjde min barndom.
På släktmiddagar skulle jag numera. Även om jag kanske borde ha varit det för länge sedan. Inte vara ett medföljande barn. Utan en i den vuxna skaran, en av de som fixar maten och borden och allt som ska fixas vad hör till släktmiddagar ni hör jag vet inte ens hur ska jag vara redo redan?
Jag fick en stor klump i halsen jag kunde inte tänka mig. Att jag skulle kunna träda in i min mammas roll den som hon alltid varit under min barndom. Att jag var tvungen lämna min plats i förmån för alla syskonbarn och att hela den kärna av morbröder och fastrar och kusiner. Som min släkt bestått av nu var på väg att göra nya kärnor, där syskonen var vuxna föräldrarna gamla och nya barn skulle bli kusiner med varandra och ha släktmiddagar och kalas.

Men det är tomt efter mormor och jag behöver fortfarande känna. Tryggheten i min mammas tummar i min mammas händer hennes vänliga fingrar, skyddar när det behövs.
Kanske är det känslan av att flyttas upp ett steg på den där familjestegen.
Mormor är borta mitt barn fyller på nerifrån.
Längden på stegen blir konstant och lite ligger kanske oron. Sorgen och ensamhetskänslan och den plötsliga saknaden av barndomen. I att jag påminns om att vägen till den högsta pinnen på stegen inte är så himla lång egentligen.

Men jag ser det nu. Sen han kom ser jag det lugna i min mammas händer i mina egna händer.
När jag skymtar dem i en spegel eller när de fångas på ett fotografi.
Jag har fått tryggheten i tummnaglarna jag har fått.
En mammas händer.
Med mitt barn i mina armar. När mina händer håller runt hans lilla kropp och mina tummar, antingen den ena eller den andra stöder hans huvud. Då är det min mammas händer jag ser.
Då är det trygghet ändå även fast det inte är jag som får vara barnet.



Ps. Jag är i Sthlm i dag.
Pps. På intervju för praktik.
Ppps. Iiih.

7 kommentarer:

Ida sa...

väldigt fint skrivet. o jag håller tummarna!

Josefina sa...

jättefint!

Ingrid sa...

Så vackert skrivet. Jag gråter...

Lycka till!

Elina sa...

Så väldigt fint skrivet! Sin mamma behöver man alltid, jag blev lite darrig på läppen och tänkte på min.

Lycka till på intervjun!

Joanna sa...

tack ida.

josefina,
tack du.

ingrid,
men snälla, tårar kan vara en sann komplimang ett sant tecken.
På att man lyckades.

elina,
tack tack.
och tack.

sys sa...

insikt. visst är det fascinerande.

jag har även trygga mormorshänder att sakna eftersom jag fanns hos henne så otroligt mycket när jag var liten.

jag tvivlade icke för en sekund på att dina händer ej bleve mammahänder när du fick barn.

jag minns fortfarande när mamma slutade hålla mig om kinden med sina varma händer. det tänker jag aldrig göra med mina barn, inte ens om de är orakade.

jag vill veta hur det gick.

Kristina sa...

Så rörande och vackert! Men barn är ni alltid även om mamman inte fysiskt värmer era kinder eller stöttar era huvuden så finns omsorgen, tanken på och kärleken till barnen alltid där. Sedan förstärks den när det kommer barnbarn. Men mina barn är ni hela livet ut och även efter livets slut.