Mötena gick bra, personerna var trevliga.
Ett positivt besked på en gång, det andra beskedet kommer sen.
Min lillebror höll mig sällskap vi fikade och lunchade och promenerade.
Som bara vi kan göra (det slutar med blåsor på fotsulorna).
På en parkbänk längs med Karlavägen alldeles mitt emot.
Laura Ashley.
Jag skulle packa om min tunga väska jag öppnade ett fack.
Och där låg vita handskarna!
Skolan ringde de tänkte att jag som en av fyra ur klassen.
Skulle passa att delta i en tävling det kom väl till pass jag behöver känna mig bra nu.
Att andra tycker att jag är bra på det jag gör.
Bussen hem var varm och glest befolkad jag lyssnade på Stil i P1.
Och fick gåshud av välbehag från elementets hetta mot benen.
När jag kom hem blev Torsten glad.
Riktigt glad.
När jag sa bu och pruttade lite med tungan mot mina läppar skrattade han.
Högt för första gången i sitt liv.
Lyckan i min kropp av det ljudet har jag aldrig tidigare upplevt.
Det går aldrig beskriva.
Onsdag var en bra dag.
Fredag blir nog fin den med, jag och Torsten har mysdag pappan jobbar och jag håller mig ifrån jobb.
3 kommentarer:
Jag känner igen känslan man får i kroppen då man hittar något som länge varit helt borta och som man också varit helt säker på, ska förbli borta för all framtid! Så löjligt lycklig man kan bli då! En sån händelse brukar ge resten av dagen, lyckan finns liksom inombords hela tiden och spiller över på andra händelser!
åh vilken perfekt dag! :) o torsten, man märkte ju i helgen hur han var nära högt skratt hela tiden, vilken befrielse det måste va.
Den där första av allt som ens barn gör, det är nog det bästa av allt. Vilken lycka att få komma hem till första gapflabbet ;)
Sånt fattade inte jag innan jag fick barn själv, men nu är jag klokare.
Å vad roligt att det går så bra i skolan och med intervjuerna.
/annika
Skicka en kommentar