Jag undrar alltid vilka de var.
Vad de hade för drömmar, vad de gjorde sekunderna efter att bilden togs.
Samma kväll, vad åt de för mat?
Hängde de upp finklänningarna för att användas bara en gång till i livet?
Hur luktade det, hur var vädret?
Jag undrar allt sånt.
Särskilt när man ser bilder från samma plats man är på.
Samma stentrappa man just gått i.
Då vet man ju hur omgivningen såg ut någorlunda.
Man kan vara på exakt samma plats men ändå aldrig.
Riktigt veta.
Fotografi hängandes i foajén i Alfta Gästgiveri.
4 kommentarer:
Åh, vad jag känner igen sådana här tankar!
När jag jobbade på arkivet här nere på Jönköpings läns museum och även på ett litet antikvariat så plockade jag dagligen med gamla fotografier och bilder. Försvann i ljuva fantasier så att det knappt gick att få tillbaka mig till verkligheten igen. Fick så starka känslor ibland, svindlande, sköna och nästan sorgsna.
Så många livshistorier som inte finns berättade, bara tanken på detta! Så många tankar och upplevelser som dessa personer har haft. Det var som om de såg på mig med sina svart-vita genomträngande blickar och viskade historier som ingen annan visste om. Vissa vackra, andra hemska. Man fick med sig någon oförklarlig känsla som kunde sitta i en hel kväll ibland. Oförglömligt!
vilka fantastiska klänningar!(mmmm volanger...älskar)
mia,
jag förstår dig precis.
jag känner ibland mig nödgad till att ta hand om gamla fotografier jag hittar på loppis.
för att de en gång i tiden hörde till någon, var viktig för någon, och nu bara låg bortslängda.
då tar jag över dem och iom även tar över minnet av personerna på bilderna, även om det är mina egna påhittade historier känns det ändå bättre än inget alls.
och det låter faktiskt fullkomligt underbart att plocka bland gamla fotografier varje dag.
alexandra,
eller hur!
älska.
Fint, skrivet, jag känner väldigt mycket igen mig. Saknar dina tankar på bloggen, kom snart tillbaka, och lycka till i nya hemmet.
Skicka en kommentar