I november 2008.
Bilderna är från då.
Gick jag omkring och hoppades att jag var gravid.
Att jag skulle bli gravid någon gång.
Jag hade tagit ut min spiral och ibland kan kroppen behöva.
Någon månad eller två.
Innan den återhämtar sig innan den fattat.
Att nu är det barn vi vill ha nu är det inte förbjudet att behålla ägget och börja producera en massa celler.
Men jag blev det inte.
Och hann tänka att bara för att jag blivit gravid förr betyder ju inte det.
Att jag blir det nu.
Saker kan hända och är det något man tar för givet innan man börjar.
För att man gått ett helt vuxet kvinnoliv och försökt hindra just det från att hända.
Så är det att bli gravid.
Många får nog den frågan också från människor som inte tänker sig för.
Par i skaffa-barn-ålder, med fasta arbeten och egen bostad och allt fixat och klart.
"Är det inte dags för barn nu?" "När ska NI skaffa barn?".
Det är kanske deras högsta önskan det kanske är deras största förtvivlan i livet.
Att det de vill inte lyckas för man skaffar inte barn man får dem ju.
6 kommentarer:
Så sant, så sant!
Helt sant.
Vi blev bortskämda då Bertil blev till på första försöket. När nästa bebis inte ville bli till på ett tag blev vi riktigt förvånade och hann få en liten liten inblick i hur någon kan känna som får kämpa länge för att få barn. (Eller jag fick en inblick, A var inte lika otålig.) Ändå gick det egentligen väldigt fort även andra gången.
Det måste ändå gått rätt så fort för er eftersom ni har Torsten hos er nu. Vi har försökt sen december förra året utan att lyckas - än. Så jag håller med dig helt och fullt i det du skriver.
ulrika,
jag ljuger aldrig.
al.drig.
anna,
jag läste i en föräldratidning alldeles nyligen att det dessutom inte är särskilt ovanligt.
att just barn nummer två kan dröja innan det blir till och då kanske folk verkligen inte har några spärrar för man tänker att jamen de har ju redan ett barn det kan inte bero på det iaf och bara öser ur sig frågor om det inte är dax för nästa barn.
anna,
jo det gick ju fort.
himla fort får man lov att säga.
men jag är så gudens otålig att jag nog någonstans ändå ansåg att det borde skett på första försöket.
och det måste ju vara så otroligt frustrerande.
att väntat och övervägt och äntligen så känt sig mogen att ta steget till barn.
och så går det inte.
vad ska man säga? lycka till kanske inte känns så himla roligt?
det kanske tar skitlång tid för er, det kanske inte går alls, men då får man tänka att det finns barn som behöver föräldrar och kanske att man.
när man sörjt över att man inte "kunde" själv.
ändå känner att det är ett precis lika lyckligt beslut att få barn på det sättet också.
Håller med. Så sant, så sant. Jag är precis i den sitsen nu. Hoppas att det inte ska vara för sent för mig. Vi har försökt i ca 3 år, mer eller mindre engagerat :) Nu jobbar jag på att min kropp ska komma i balans, vilket är en förutsättning förstås. Håll tummarna!
ingrid,
se det hade jag ingen aning om jag håller givetvis båda mina tummar ända in i hjärtat åt dig.
åt er.
att ha en kropp i balans kan behövas.
hela livet egentligen.
jag hoppas det går bra.
Skicka en kommentar