2010/09/20

Om Annika Norlin.

Kära Annika.
Tack för din senaste skiva i största allmänhet men särskilt tack.
För hur du sjunger i den där låten om att dansa.
Fastän hjärtat brister.

Jamen allt är ju fint i den.
Till exempel trummornas ljud, det där lite ihåliga runda ljudet jag tänker på 20-talsjazz.
Melodin är också fin och trumpeten åh trumpetens ljud.
Det är klezmer-vibbar och sånt måste jag bara gilla.

Men sången.
Du sjunger med hjärtat ut och in jag hör hur paniken för att hjärtat håller på att brista.
Hur den är nära.
Ett ansträngt leende som man tvingar sig till för att man egentligen vill skrika.
Eller gråta.
Men man bör le det är så du sjunger i den låten det suger i magen av sådan sång.

2 kommentarer:

Amanda sa...

Åh så fint skrivet! Det är svårt att skriva om musik tycker jag!

sv: Det ska jag göra, hoppas de kan göra något!

Det är det verkligen, det kändes så vuxet! Vi röstade i Solna gymnasium och det var verkligen ett av de finaste gymnasium jag sett. Alla samlades i ljushallen och det var en så himla fin stämning! Svårslaget!

Åh så himla fint! Sådana minnen är så fina att man borde skriva ner dem så att man inte glömmer bort dom! Jag gillade att alla gamla tanter hade klätt sig i sina finaste kläder och gick långsamt för att rösta.

Tack så mycket!

Lisa sa...

den är så himla fin! hoppas jag får den när jag fyller år!