2010/09/14

Om sakerna i kökshyllan.




Sakerna i kökshyllan.
Gör mig glad.
Färgerna och formerna och smakerna.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har läst din blogg sen whatalmawears länka till den...o nu är du även länkad från cecilia blankens. Yo go girl!!!1

Anna-Karin sa...

Hej Joanna! Såg dig i Cecilia Blankens blogg i dag. Du var lika vacker som alltid :) Jag läser ju alltid här, men är för dålig på att kommentera.
Tänkte också säga att jag nu går hemma och väntar på bebisen (jag har ju skrivit några gånger om det här hos dig). Snart är den här iaf :)
Ha det bra! kram!

Joanna sa...

anonym,
yes!
och vad glad jag blir över att du läser min blogg.

ak,
så spännande!
börjar du känna dig överväntad eller går allt bra än så länge?
jag hoppas iaf att du ska få en underbar upplevelse, en förlossning går ju inte alls att beskriva och vissa kan väl vara hemska.
men efteråt, då bör det få vara magiskt för alla.

och tack.
mkt trevligt med blankens-länkningen.

Amanda sa...

Himla fint! det är så viktigt att omge sig med fina saker!

Lisa sa...

finfint!

Anna-Karin sa...

Inte riktigt överväntad än, men rastlös och uttråkad. Det är svårt att längta till något som både kan vara bra men läskigt. Men jag längtar såklart till efteråt. Även om det också känns lite läskigt än :)

Joanna sa...

amanda,
mitt hem är min borg, min lisa för själen, min varmaste filt när livet känns hårt.

lisa,
visst!

ak,
visst är det märkligt att ha det framför sig.
när man är förstföderska (som jag fått för mig att du är?) har man ju ingen aning om vad det är man väntar på.
hur det ska kännas.
det går inte riktigt föreställa sig hur det kan vara eftersom det inte finns något att direkt jämföra det med.

det som kommer efter klarar man.
alla gånger jag tänkt "hur orkar folk med små barn med resten av livet?".
hur orkar man stiga upp och gå till jobbet efter en natt av orolig sömn och ge flaska eller byta en oväntad bajsblöja?
och hur hinner man?
men orken har man för det allra mesta, och tröttheten är en helt annan eller snarare är det så att man vänjer sig vid den.
och klarar resten av livet trots konstant trötthet.

sen går det ju inte göra något i förebyggande syfte, det är bara att omfamna det och göra så gott man kan.

under min förlossning, när torsten just kommit ut, frågade barnmorskan mig hur det kändes och jag bara: det går inte, jag kan inte fatta.
och innan förlossningen var det enda ord jag kunde hitta som kändes mest passande ordet "intressant".
eftersom jag hade svårt att oroa mig för det när jag inte hade någon aning om vad det var.
(förutom att spricka och bajsa på mig, det oroade jag mig över fram till sista månaden, då ville jag bara ha det gjort.)

men lycka till!

tova sa...

skulle gärna ha den där fisken som kikar fram.