Brukar ni tänka på er ålder?
Och vara bekymrade över den?
Jag lyssnade på senaste Stil i P1 i dag, de tar upp fenomenet tant.
Att det varit populärt nu (ungefär fem sekunder) att använda sig av äldre modeller.
Gråhåriga till och med.
Ett intressant program, som alltid.
Det talades om förritin, hur kvinnor ansågs lastgamla i 45-årsåldern, att man ofta var mormor redan vid 35.
Någon berättade om hur man får en slags chock när man inser att omvärlden börjat se en.
Som gammal.
Så jag började undra hur det kommer att vara.
När man är gammal.
Och sen även när man är riktigt riktigt gammal.
Hur kommer jag att tycka om det då?
Jag hade en slags ålderskris när jag var runt 25.
Inte för att jag kände mig gammal utan mer för att mitt liv inte var vad jag trodde det skulle vara när jag var runt 25.
Att jag inte hade hunnit med mer.
Om någon har gissat min ålder har jag alltid blivit förnärmad om de trott att jag varit yngre än vad jag egentligen varit.
Det har visserligen sällan hänt, när jag var 13 trodde folk ofta att jag närmre 20.
Eller de blev iaf chockade när jag sa min rätta ålder.
Och med "de" menar jag alla värnpliktiga i Arvidsjaur som började prata med mig.
Just nu trivs jag med att för varje år bli äldre, med att få fler och fler silverstrån och vackra rynkor runt ögonen.
Men när kommer jag att besväras av dem?
Hur gammal kommer jag att vara när jag vänder och försöker föryngra mig?
Och hur gammal tror omvärlden att jag är?
9 kommentarer:
Jag hade en ålderskris när jag var 18. Det var riktigt fånigt kan jag tycka. Att börja oroa sig över att bli gammal när man knappt börjat leva, men så var det. Jag har alltid fått påpekat för mig att jag ser yngre ut än vad jag är, nu när jag snart är 23 säger folk ofta att jag ser ut som 16 och jag blir ganska förnärmad av det. Jag tycker det är vackert att åldras och min farmor har alltid varit min största förebild, mer och mer för varje år vi åldrats
Jag lyssnade också på programmet och tänkte till. Själv gillar jag nämligen att bli äldre. Det är å andra sidan lätt att säga nu när jag är 23, men jag gillar det åldern för med sig. Säkerhet, trygghet med sig själv och man är inte lika kritisk mot varken sig själv eller andra. Jag hoppas att jag kommer fortsätta gilla att bli äldre, även när rynkorna kommer.
Jag är också en sådan som trivs med att bli äldre, vilket jag hoppas håller i sig med tanke på att bara är halvvägs till 50 än.. Jag tror att den enda riktigt ålderskris jag hade var när jag var ca 11-12-13 nåt, och absolut INTE ville bli vuxen för det verkade så skrämmande och besvärligt. Men det gick över i och med att man bara längtade efter att bli äldre, tills jag någon gång i tonåren började bli nöjd med att vara den åldern jag var och har fortsatt vara nöjd med det ju äldre jag blivit.
Bra skrivet, som alltid! Jag har haft lite ålderskris, men mest när jag var yngre. Då var det över att tonåren gick så snabbt, att man var 15 och 16 och 17 och så helt plötsligt 20. Men jag saknar inte tonåren, jag kan istället tycka att det är synd att jag inte hade mer självförtroende, något jag har mer av nu. Vilket är skönt, för jag hoppas på en sorts vuxen trygghet i mig själv. Undrar när den kommer?
Kära Fina Du!
Jag har levt mitt liv rätt brokigt. Den dagen jag fyllde femtio (jag överdriver lite, men nästan runt min 50-årsdag), infann sig ett lugn som jag uppskattar stort. Det blir bara bättre för vart år.
Inte lugn som i tråkigt - nej,lugn som i att vara egotrippad på ett bra sätt, lugn i själen och lugn i mina handlingar (även om jag fortfarande söker och inte på något sätt har mist skärpan).
Rynkorna har börjat komma så smått, men jag gillar dem. Jag älskar mitt gråa hår och skulle helst vilja att det blev helgrått med en gång. Lystern på det grå är silvervitt och jag hade tyckt att det vore tufft att få det helt silvervitt redan nu.
Alltså, vad jag vill säga är att mitt liv har bara blivit bättre ju äldre jag är. Jag önskar dig och alla andra detsamma.
jag är 27, och det där med álder är en märklig grej. jag känner mig inte riktigt redo för att bli 28, inte för att jag inte vill bli äldre, men för att jag känner att jag borde veta vad jag vill med mitt liv. jag känner mig stressad av livet, pá nágot vis. jag önskar jag hade lite mer klarhet, lite mer sikt. jag önskar jag kunde vara 27 lite längre än bara till april.
precis som du säger så tror jag det handlar om att vila i sin ålder, att det handlar mindre om den faktiska siffran och mer om föreställningen om hur mycket man skall ha hunnit med på en viss plats i livet.
så väldigt intressant att höra era olika syner på ålder.
eva, du är som alltid en aldrig sinande källa av vishet.
så känner jag.
ett lugn sänker sig över mig när jag läser dina ord, alltid.
och nog tror jag att livet blir bättre med åldern.
Oj vad alla verkar trivas med sin ålder här. Jag med på sätt och vis. Men ändå, Hej åldersångest. Tänker helt klart på det dagligen. Har mest en gnagande känsla av att det finns en massa saker som jag inte får göra. Att jag kanske är pinsam.
(Blir tvåa-nia i maj om det nu är relevant, ångesten är inte direkt ny. Låter oftast bli att fira överhuvudtaget fast jag egentligen vill.)
Inte hört progammet, ska nog se om jag kan vaska fram det, låter intressant. Det var längesen jag hörde Stil. Lyssnar nog alldeles för lite på radio övertaget.
Skicka en kommentar