Min fina vän Jenny Wennberg tog två fina bilder på mig och Torsten.
Han blev lite blyg det var så fantastiskt att märka att han reflekterade över omvärlden.
Även om mitt mammahjärta krampade hårt av beskyddarinstinkten.
När Torsten skulle komma var jag mitt uppe i studier.
Med två terminer kvar ville jag gärna avsluta, jag visste att det skulle bli hängades i luften om jag inte gjorde allt på en gång.
Min käraste däremot hade fast jobb och inget som skulle vara ouppklarat om han stannade hemma ett tag.
Jag har hört om kvinna-man-par som låter mamman ha ensam vårdnad på barnen för att kunna ta alla föräldradagar själv.
Alla gör som man själv tycker känns bäst och jag förstår att dessa par verkligen känner att det är det bästa för dem.
Även om jag aldrig kommer att sluta förfasas över det.
1. Vill man som mamma inte att barnet ska ha en nära relation även till fadern?
2. Vill man som pappa inte vara med det liv som är ens barn?
I min värld vill man ha barn just för att man själv vill ha det, för att man själv vill föra något vidare, ta sitt liv till en annan fas och uppleva den stora kärlek som det innebär att vara förälder.
I paren där kvinnan tar ut hela föräldraledigheten själv verkar det snarare som att mannen "ger" kvinnan något att sysselsätta sig med.
Så att hon inte ska känna sig allt för ensam medan mannen är på jobbet och gör det som män ska göra.
Min käraste var hemma med Torsten ända fram till förra våren.
I nästan tio månader var han hemma och tog hand om vårt barn så bra som ingen annan hade kunnat göra.
Sen gick han tillbaka till arbetslivet och jag var hemma i två och en halv månad med Torsten.
Innan jag gick tillbaka till arbetslivet och Torsten gick till sin nya kärlek: förskolan.
Ofta är kvinnan hemma mer med barnet än vad mannen är.
Hon halkar efter i karriären och lönen och det påverkar pensionen.
Nu har jag inte tänkt igenom detta något särskilt, men vore det inte bra om pensionspoängen fördelades lika på varje par med gemensamma barn?
Är den ena hemma och inte hinner arbeta in lika mkt borde den som faktiskt arbetar dela med sig av poängen.
Så att vi inte behöver lida av ojämställdheten precis hela livet ut.
Man kan dela med sig av sin pensionspoäng men då måste man aktivt se till att det blir gjort.
Är folk som jag är det inte mkt som blir gjort då.
Därför borde det vara bättre att det där aktiva handlandet rörde att INTE dela med sig av poängen.
Vad gäller att kombinera våra arbetssituationer med förskolan är det en ny satsning för varje vecka.
Jag kan inte tänka för många veckor framåt då blir jag helt matt av alla skynda-hämta gå-lite-tidigare komma-lite-senare.
En vecka i taget blir mer överkomlig och vore det inte absoluta drömmen.
Om vi båda kunde arbeta 60%.
Men då kommer vi in på ett annat ämne; bygga sparkapitalet för att kunna ändra sitt boende och hur mkt är vi beredda att offra/satsa?
6 kommentarer:
det är inte sá lätt det där. men jag ser din lilla familj verkligen som ett förebild när det gäller barnledigheten. och jag hoppas att vi, när det blir dags en vacker dag, ocksá fár till det pá ett bra sätt, sá att báda kan vara nära barnet.
Den nära relationen till barnet tror jag inte hänger på hur länge man är föräldrarledig med det. Ni gjorde tvärtom vad många anser är normen; din kille var hemma länge med barnet och du kortare. Du och Torsten verkar ha en fin och nära relation. Det handlar nog mer om hur närvarande man är med sitt barn när man väl är med det än hur länge man är hemma. Din fundering kring hur mannen och kvinnan delar lika på pensionspoängen när man får barn verkar mycket bra!
fröken lila,
vad bra det känns att höra dig känna så.
så länge man är medveten om frågan tror jag nog att man gör på ett bra sätt.
ulrika,
nej så klart är det inte så, jag tänker bara att om man inte har något intresse av att få vara hemma med sitt barn kan man inte ha särskilt stort intresse över barnet alls.
för att hårddra lite.
fast då kan man å andra sidan använda mina fördomar mot mig, och fråga om JAG inte har något intresse av mitt barn.
och så är det ju verkligen inte.
Självklart skall den som LÖNEjobbar mest dela med sig av sina pensionspoäng till sin partner som gör oavlönad familjeinsats. Om det sedan är mannen eller kvinnan som lönejobbar mest eller minst spelar mindre roll.
anna,
vem som jobbar mest spelar verkligen ingen roll.
men jag tror inte alls att alla delar med sig, även om du och jag tycker att det är en självklarhet.
Ja, det är så himla tjorvigt det där mad att hinna alt man vill!
För min del är jag hemma bara för att jag ammar. Och då blir man ju automatisk lite mer beroende av att vara hemma med barnet i början. Men det är ju bara några månader i början.
Var faktiskt svårt att ställa om sig från heltidsstudier och heltidsjobb samtidigt till att vara hemma mest.
Men nu är det skönt. När man stannat upp lite.
Jag hoppas dock att jag får jobb till hösten någonstans igen så A hinner vara hemma med lilleman också. Just nu är det allt jag tänker på. Vad jag ska jobba med när jag är färdig med att vara hemma! Men vi behöver en persons inkomst för att klara oss med föräldrapengen. Så vi får väl se hur det ser ut...
Som tur är har jag en man som tycker det är självklart att man delar med sig av pensionen! Men jag får mest panik för att jag vill ha något meningsfullt att gå tillbaka till!
Skicka en kommentar