Fram till nu har jag haft en hemmaman och det är ju himla ofint att önska sig en sådan för alltid.
Och hade jag varit man och önskat mig en hemmafru hade jag antagligen blivit strypt.
Men så ofattbart skönt det är när inte båda jobbar heltid.
I morgon börjar min käraste jobba.
Han är journalist och som alla i den branschen vet är det ofta ett långt pärlband av utlasningar som gäller.
Han slutade på sitt förra jobb för några veckor sedan så i flera veckor har jag haft lyxen att slippa stressa över hämtning och lämning.
Haft någon som förberett middag och som tvättat och handlat och gått alla de där ärendena man annars måste fylla hela jäkla helgen med.
Så himla skönt har det varit.
Visst är jag smart nog att fatta att han inte skulle vilja ha det så för alltid.
Och att inte heller jag skulle vilja ha det så, bära hela familjeinkomsten på mina axlar.
Dela är bäst, men fy tusan vad skönt det är att bli uppassad.
PS. I dag kommer min storebror och hälsar på.
Mina uppassad-dagar är nog ännu ej riktigt över.
2 kommentarer:
Jag snubblade över din blogg via en annan blogg och inser att vi är i samma situation: jag har också en hemmaman.
Och det är så himla politiskt inkorrekt, för om jag skulle vara hemmafru skulle det vara katastrof, men guud så bra då någon tar hand om stöket hemma. Han hämtar och lämnar på dagis, han handlar, han tvättar...all den där vanliga stressen har försvunnit från vårt hem och vårt förhållande.
Dela är bäst, men då om båda skulle kunna jobba 60 procent. Att båda jobbar heltid framstår som allt mer vansinnigt.
Lycka till med nya situationen framöver.
Förra året när jag bodde i Stockholm hade jag en hemmaman varannan vecka. Så jävla skönt. Jag önskar jag alltid hade det också.
Skicka en kommentar