2012/09/19

Om barnens separationer.

Anonym skriver (så klart en anonym, vad annars?) kommentar på mitt inlägg om ny förskola.

I mitt hjärtat hugger det bara. Tänk, när man kan ta hand om dem själv; att välja att låta dem vara med om tre seperationer på tre år. Fruktansvärt. Och varför de gråter, ja, är det svårt att tolka? Vilka hjärtan ska vi trösta? Föräldrarhjärtan eller små barnhjärtan. Lycka till - de växer ju upp till slut. 

Vet du anonym, att en av de mest vanliga lekarna för min äldre son den här våren har varit att titta på klockan och säga "skynda, nu har vi bråttom" "bussen går snart" "jag är stressad".
Besluten att låta honom byta förskola har inte varit lätt.
Det är det förmodligen ingen förälder som tycker.
Men vi tar väl alla beslut baserat på hur vi tror att det ska bli för våra barn i längden.

Vi tvekade länge, tänkte att vår önskan om byte väl mest berodde på att det tog så lång tid för oss, och vilka var då vi att ge honom (ännu) en förändring i livet?
Men många kloka och erfarna personer i vår omgivning påpekade att en stressad förälder inte är den bästa förälder.
Att tiden är den viktigaste i en småbarnsfamilj, och att lägga två timmar extra på att lämna och hämta på förskola i längden blir ohållbart.

Men viktigast.
Jag tror inte på att bespara barnen allt det jobbiga.
Separationer tillhör livet, de är oundvikliga, och vad är då det bästa?
Att låta dem ha samma miljö och samma personer runtomkring sig varje dag i sju år, och sen ta en hård smäll när de ska börja skolan?
Eller ska vi se till att deras förkolelärare även blir deras grundskolelärare? Driva igenom att alla barn på hans förskola kommer att följa med honom i grundskolan också.
Skulle han ta separationen från alla de här personerna bra då i nionde klass, efter nästintill ett helt liv med dem?
Eller kan det finnas en fördel i att låta honom vänja sig vid separationer, i små doser, redan från början av livet?
Även om han hade stannat på samma förskola som sin första, hade han vid det här laget bytt avdelning och personal.
På den förra förskolan också.
Det hade blivit nytt för honom hur vi än hade gjort, och han kommer att byta avdelning på den här förskolan också, de tenderar att göra det våra barn, iom att de växer och blir äldre.
Hur vi än beslutar om byten och dylikt.

Finns det ändå inte en positiv sida av att de är med om dessa separationer i så tidig ålder?
När de är små räcker tankarna inte lika långt fram och bak i tiden, det tror jag är en fördel.
Barn är bra på att anpassa sig, många gånger har de lättare för det än vi vuxna.
Jag känner mitt barn, jag vet att han tycker om all lek, och alla utflykter, och samlingen och alla projekt som förskolan ger honom, att han behöver få vara där nu, extra mkt nu när en lillebror kommer in och behöver en bit av min tid som förr gick nästan enbart till honom.
Varför ska jag inte låta honom få fortsätta med det?
Och ha några timmar varje dag som kan ges till det nya barnet, som också behöver få all min uppmärksamhet ibland.
Jag vill egentligen inte ens ta i ämnet, att försöka ge föräldrar dåligt samvete för att de låter sina äldre barn fortsätta gå på förskola när vi själva är föräldralediga med ett yngre syskon.
Det gör mig så förbannad att jag egentligen borde låta det vara ett eget inlägg.

Det är tråkigt att du bara utgår ifrån att barnet gråter pga längtan efter förälder.
I början är det så klart det mest troliga, men du inser väl att barn även gråter av andra orsaker?
Vi tröstar i första hand de små barnens hjärtan, och för att göra det tar vi från våra egna hjärtan och då måste även vi få tröst.
Från andra föräldrar.
För att fylla på våra hjärtan så att de inte tar slut, hur ska vi annars orka fortsätta ge tröst?

14 kommentarer:

Hela konkarongen. sa...

Jag tror helt och fullt att ni har fattat rätt beslut. Av flera anledningar. Dels det praktiska naturligtvis, att ha en förskola som ligger nära innebär ju mer tid tillsammans. Mindre stress. Och som sagt, det är klart att barnen mår bra av att vi som föräldrar inte behöver stressa i tid och otid. Och som du skriver, barn är anpassningsbara - han kommer finna sig till rätta på sin nya förskola.

Sedan finns det ju också beslut som vi vuxna tar. Beslut som rör barnen, som de själva inte får påverka. För de har inte den förmågan än. Vi föräldrar fattar beslutet att de ska gå på förskola, och vilken förskola de ska gå på. Det ingår i vårt ansvar som föräldrar. Att förbereda dem inför skola och vuxenliv. Livet består av separationer, och att kunna vistas i en miljö med många andra människor. Vi gör våra barn en björntjänst om vi inte lär dem detta. Det är jag övertygad om. Så heja er Joanna!

/Sarah

TuvaMinnaLinn sa...

Varken jag eller min man gick på förskola. Vi brukar diskutera det ibland, och om det är något vi är väldigt överens om så är det att våra barn (om det blir sådana) ska få göra det.
Vi har bägge blivit sådana inbitna individualister, och vi delar samma känsla av att aldrig riktigt finna vår plats i en grupp. Vilket lett till att vi undviker det helt enkelt.

Sen är det ju omöjligt att veta om det beror på att vi aldrig gick på förskola. Men jag kan inte utesluta det heller.

Jag tycker ert beslut känns väldigt sunt, tiden är allt vi har.

Kram till dig.

nippertippa sa...

du är klok som en bok! <3

Emma sa...

Jag håller med om det du skriver. Helt och fullt.

Josefine sa...

Så VÄLDIGT tråkigt med den typen av anonyma kommentarer. Jag blir också alltid nyfiken på hur de har det själva. Hur de lyckas lösa det så jävla perfekt allting(?) Förstår inte heller människors stora skräck för att barn ska bli ledsna. Det ingår ju i att vara människa, att växa och förstå världen. Självklart ska man ta hänsyn till sina barn och det är väl det man oftast gör också när man ändrar på saker. Ändrar man så brukar man ju ändra för att det ska bli BÄTTRE inte sämre.

Mycket bra inlägg du har skrivit om det här!

Tiger Baby, Johanna sa...

Oj då "anonym". Mitt barn gråter av olika anledningar. Kanske för att han kommer sakna mig, kanske för att han saknar pappa, kanske för att han saknar mormor? Det kan också vara så att han har sovit dåligt och är trött, eller att han kanske är hungrig. Ja, du förstår va?

Och jag erkänner direkt att jag var en av de som undrade varför man valde att skicka sina barn till dagis/fritids när man har ett litet barn hemma. Jag jobbar ju inom barnomsorgen så jag såg det ur ett annat perspektiv. Nu när jag själv fått barn förstår jag precis varför man väljer det. För att orka och hinna och för att räcka till till båda barnen. Men den största anledningen är nog för barnets skull. Att barnet ska få kompisar, leka, skapa, lära sig och pröva massa saker som man som förälder inte skulle hinna ge sitt barn varje dag.

Och att få tröst av en annan förälder som också tycker det är jobbigt ibland kan vara något av det finaste jag vet.

Och Joanna, bra skrivet som vanligt!!!! KRAM till dig!

Anonym sa...

Bra svar! Heje dig och all lycka önskas dig och din fina familj <3

Stina sa...

Jag beundrar dig av så himla många anledningar, Joanna. Till exempel för att du är en fantastisk kvinna. Till exempel för att du delar med dig av ditt liv. Till exempel för att du sedan har ork att svara folk som inte bara har en åsikt, utan en skuldbeläggande onödig åsikt. Till exempel för att du gör ett så himla bra svar. Till exempel. Torsten kommer alldeles säkert snart att stormtrivas.

Anonym sa...

När jag lämnar min 3åring gråter hon en skvätt, vill inte gå in på förskolan, vill följa med hem osv.
Pedagogerna berättar att så fort jag har gått så börjar hon leka och är glad.

Gråten, tänker jag är hennes sätt att säga "hejdå mamma jag blir lite ledsen nu när du går. Jag kommer att sakna dig men vi ses snart igen eller hur"? Och jag bekräftar det genom att vara tydlig och säga att jag hämtar henne kl 14 och det kommer bli roligt för henne att vara där och vi ses snart igen.

Och när jag kommer kl 14 är det en glad flicka som har fullt med bus i kroppen hela dagen och berättar glatt om dagen när hon stannar för att titta på sniglar, hoppa från stenar eller be om en glass på vägen hem. DÄR HAR VI DET, hade det varit en trött arg ledsen 3åring som jag hade hämtat, då kan vi börja diskutera hurvida förskolan är bra eller inte? Inte vid lämning för jag tror att de flesta eller många barn gråter en skvätt. Se till allmäntillståndet vid hämtning istället. Är mitt råd.

/ Johanna

AnnaA sa...

Jo, inte ska man helt skydda sina barn mot livet. Det kommer att komma mycket motgångar oavsett, och det är ju bra att lära sig att de går över. Och att mamma och pappa eller annan föräldrafigur förhoppningsvis finns för att stötta och lära och ge rum att växa.
Jag är inte mina barns skyddsrum, jag är deras stöttepelare.

cruella sa...

Huvudsaken vid separationsgråt är att barnet inte gråter ensamt. Viktigt att personal tar sig an dem, kramar eller bara är där, intill. Mina tre har också haft perioder av ledsenhet, men jag hade aldrig några som helst tvivel om att personalen tog hand om de små molokna.

Louise sa...

Förskolan är ju bra på många sätt! Sedan är det ju alltid en balans som behövs mellan förskolan och tid hemma. Därför är det ju som du skriver viktigt med tid hemma och den får ni mer av med en förskola närmare er. I ländgen kommer ert beslut att vara bättre tror jag. Er son kommer ju också få kompisar i närheten där ni bor, för snart kommer ju tiden då de vill leka med kompisar utanför förskolan.

Fröken S sa...

Det är intressant att någon kan skriva så tråkiga saker och gömma sig bakom anonymiteten. Fegt.

Jag tycker du resonerar väldigt klokt omkring detta, jag förstår också att ni har stött och blött detta en tid innan ni tog beslutet.

Någon tidigare skrev att vi ska inte gömma saker för våra barn för att skydda dem, det är att göra dem en otjänst. Vi har varit ärliga mot vår dotter om olika saker, allt ifrån att mormor och morfars katt avlivats, att hennes farmor dött (då var hon inte riktigt tre) och så vidare. Vi har alltid försökt förklara på ett sätt som är anpassat till hennes ålder.

Barn är ofta förnuftiga och tänker konkret, men visst är ett byte av förskola stort för ett barn. Men oftast tror jag egentligen det är vi vuxna som gör saker svårare än de behöver vara.

Ta hand om er och njut av att ha lite närmre till förskolan!

E sa...

Känner igen dilemmat. Jag tror inte det finns ett rätt svar. Det kan ju vara enkelt att lägga allt på att föräldrarna måste fixa det perfekt o undvika separationer. Men om det inte blir hållbart i vardagen då? Hur mår barnet då? Om föräldern går av på mitten sv att försöka göra det så perfekt som möjligt. Vad gör det med barnet? De där små människorna med föräldraradar som hur gärna vi än vill att de inte ska göra det ändå kan lägga skulden på sig själva när föräldrarna inte mår bra. Som förälder, tänker jag, är det ens förbannade ansvar att försöka ordna en tillvaro där man själv orkar. Kan man undvika separationer - jättebra. Kan man inte det- då måste man göra det situationen kräver.
Det viktiga är ju inte att allt är perfekt - men att man är medveten och kan ta hand om de känslor som separationen eventuellt utlöser. Så tänker jag.