Äntligen är vagnen i en passande storlek för Torsten.
Vi köpte den medan jag fortfarande väntade honom, i Rågsved var inte ens lägenheten i passande storlek för vagnen.
Men nu!
Det första han konstaterade efter att ha bäddat ner dockan och skulle ut och gå, var att han behövde en väska.
För det har vi ju alltid när vi går ut tillsammans, en väska med kläder och blöjor och lite mat.
Och så har det slagit mig.
Att bäbisen föds in i bästa tulpansäsongen!
Jag förväntar mig att hela hemmet kommer att knarra av tulpaner kring årsdagen av födelsen, samt nu alldeles snart då.
När vi firar att jag inte längre är gravid eller jag menar när bäbisen äntligen kommit?
Vi fick ändå en dag extra.
Eftersom deras nattåg blev inställt pga extrem kyla.
(Kan ju kännas smått frustrerande när temperaturen här var ca – 10 och inte alls särskilt extrem.)
Sen åkte de, ett dygn senare, och kvar blev ett tomrum av tystnad och saknad.
Och känslan av att bo så himla långt ifrån.
Jag har en sådan hosta.
Det värker i kroppen, jag hostar så att tårarna sprutar (på morgonen till och med så att jag kräks, så trevligt!).
Det rosslar när jag hostar, och det rosslar när jag drar efter andan för att hosta mer.
Känns alltså som att det bara åker hiss upp och ner, som att det är en evighetsmaskin.
Om jag skulle välja saker att lägga magmusklerna på.
Så är det just nu alltså inte att hosta.
Ifall någon var tveksam på det.
Tulpaner må pigga upp, men jag är helt darrig på benen med någons fot hårt tryckande över mitt bröst (och huvud).
Min syster och ena systerdotter har varit här i helgen.
Så himla kul.
I lördags dristade jag mig till att gå ut.
Vi besökte Nacka Forum, jag satt på bänkar och på fik mer än vad jag gick runt.
Kunde ändå så klart knappt röra mig sen på kvällen.
Och på natten var det svårt till och med att ligga stilla.
Men ibland måste man bara få vara med.
Torsten låg och vilade en stund, för att orka äta "MASSA GODIS" som han sa.
Hans pappa verkade ha samma strategi.
Jag har en app i min telefon som berättar vilken vecka jag är i.
Nu när jag passerat v 40 har den några förslag på vad man kan göra för att få tiden att gå.
Exempelvis:
"Baka bullar och frys in till alla besökare som kommer att komma; de kommer att tro att du är supermamman!"
Jag undrar varför jag
1. blir en supermamma för att jag bjuder på hembakade bullar
2. behöver "lura" mina besökare att tro att jag är det? (Jag är det ju, det har inget med bullbaken att göra.)
Jag tycker inte att man ska behöva stå för fika när man är nyförlöst och folk kommer på besök.
Jag tror inte att någon heller förväntar sig det.
Men om man nu gör det?
Säg för att man exempelvis inte gått över halva graviditeten och haft ont.
Typ rent av kunnat röra sig relativt obehindrat ända fram till förlossningen.
Så att man därför faktiskt orkar ställa sig och baka (för man behöver inte slå sig ner på en stol när man breder sina mackor och väntar på att teet ska koka klart, för det gör inte så ont att stå).
Jamen, är man en supermamma då?
Egentligen bryr jag mig inte mer än att jag tänker "haha som om det definierar vad en supermamma är" men sen tänker jag.
Hur många finns det inte som är osäkra?
Som inte får den bekräftelse de behöver, som ständigt sneglar på andra för att se "hur man ska göra".
Nog finns det de som tänker att jaha, bäst att bakar bullar då, det verkar som att man förväntas göra det.
Och ställer sig där, höggravida och inte alls särskilt bullsugna.
Fan, då blir jag skitarg.
Illustration: Joanna Grubbström
Jag har blivit förkyld och har under helgen åter fått prova på känslan.
I smärta.
Av att hosta tills man kräks samtidigt som man har fogar som blixtrar bara man harklar sig lite kraftigare.
Jag har även snutit handflator fulla av blod.
För att slemhinnorna är så känsliga nu att de stupar för minsta lilla.
I går hade jag inte många förutsättningar att få sova.
Hemskt ont i fogarna (pga dumdristig promenad, samt hostan), hostan i sig, och jobbig släng av RLS.
Så jag duschade istället.
Mest hela natten.
Nu undrar jag om jag ska gå in i dimman som hostmedicinen försätter mig i.
Eller om jag helt enkelt ska hoppas på att hostattackerna driver ut bäbisen?
5 februari.
Det här är bäbisens beräknade ankomstdag.
(!!!)
Fast den dagen betyder inte så jättemkt, ca 5% av alla barn föds på den faktiska beräknade ankomstdagen.
Det är ju inte så konstigt egentligen, det handlar alltså om en period på ca fyra veckor som bäbisen kan komma.
Den beräknade dagen är i mitten av den och kanske mest bara som någon slags riktlinje.
Ändå är det inte utan att man tänker på den.
BP.
Beräknad partus.
Och råkar man passera den känns det som döden, som att man missat sin chans och nu för tid och evighet får gå gravid.
Jösses vad jobbigt det vore.
Jag samlar på karaffer.
Också.
Det här är mina favoriter, och den till vänster på övre bilden är min första.
Den köpte jag för tjugo kronor på Sarons i Gbg.
Jag bodde bara ett stenkast därifrån en gång i tiden.
Först var jag så förträfflig att jag tog tag i en sån där punkt på listan som stått i evigheter.
Måla över skavanker i de båda hallarna (exempelvis ta lös lysknapparna och måla ordentligt, det var det visst ingen som gjorde när vi höll på som mest i höstas).
Sen var min man så förträfflig att han erbjöd mig ett alternativ på "dagens semla" – Pärlans!
(Av de fyra smaker jag bad om, har jag nu insett att jag allra mest bara vill ha:
Vanilj & havssalt
Choklad & kakaokross
Och sen är ju faktiskt ni helt otroligt förträffliga.
Ni är så peppande, det känns som att jag har ca 1 000 systrar som varje dag tittar in hos mig och ser om jag mår bra.
Tack!
En morgon gick vi ut på balkongen.
Vi väntade på att Fantastiska Farmor skulle komma och skjutsa Torsten till förskolan.
Passade på att kontrollera att byggarbetarna som håller på att montera ner en stor skorsten bakom vårt hus, skötte sitt jobb.
Det var svinkallt.
Hohoho -10 det är ju egentligen löjligt lite.
En vinter av +2-dagar har inte direkt byggt upp vanan av kyla.
Men Sibirienkyla vet jag då inte om jag skulle kalla det.
Jag har så svårt för ordet "hen".
Inte innebörden av ordet, för det är rätt märkligt att vi inte har haft något könsneutralt tidigare.
Utan hur det låter, hur det ser ut.
Det estetiska helt enkelt.
Hen.
Jag får inte till det naturligt.
Tänkte även på det här med hur endel försöker att dölja barnets kön.
Inte berätta vad det är, för det är inte det viktiga, och det är klart att det inte är det viktiga om det är en pojke eller flicka.
Själv är jag ändå alltid nyfiken.
Inte för att jag vill veta om jag ska placera in barnet i ett pojkfack eller i ett flickfack, utan helt enkelt för att jag vill veta allt om det som är det nya barnet.
Precis av samma anledning som jag vill veta vilken ögonfärg barnet har, eller hårfärg, om barnet har mammans näsa eller pappans haka, gärna försöka höra vad det kan bli för röst av de där små lätena de gör till en början.
Och om barnet mår bra, och är friskt, så klart.
Jag vet inte något annat sätt att få en uppfattning om ett helt nytt barn, när de är så nya att de fortfarande är inom sig i en osynlig liten livmoder.
Det är ju inte som att jag kan konversera det och fråga om framtidsdrömmar.
Magen blir inte så mkt större.
Säger barnmorskan.
Den ligger precis på måttkurvans heldragna linje, kan ni tänka er så alldeles lagom jag är.
Torsten var likadan, precis medel.
Sen är det ju lustigt att alla värden kan vara så bra.
Blodtryck och blodsocker och järn osv.
När kroppen på samma gång kan braka ihop så fullständigt av att jag är gravid.
Så skönt att jag kan göra nåt bra sa jag till mina vänner.
Men du har ett himla bra humör också, tyckte de, men det var mest för att jag fick träffa dem som mitt humör var så toppen.
Nu längtar jag mest till efteråt.
Till duschen.
Jag minns så tydligt förra gångens lättnad, förvåning, när jag duschade och samlade mig inför att tvåla in fötterna och benen.
Ååå HEJ! tänkte jag i vanlig ordning, och blev förvånad över att inte studsa tillbaka av magens storlek.
Eftersom magen i stort sett var borta, innehållet låg på pappans bröst och sov.
Det längtar jag efter.
Att innehållet kan läggas annorstädes, och fötterna kan tvättas utan att jag tar sats.
Jag älskar lukten av fuktig källare.
Den där typen som luktar kall sten och vatten (ej mögel och förruttnelse).
Det kalla, på något sätt pudriga i luften, just nu vill jag verkligen inget annat än att känna den lukten.
Den är fräsch, helt naturlig och okonstlad, och har alltid gjort mitt illamående lite lugnare.
Men jag älskar lukten även när jag är ogravid.
Precis som lukten av krita.
Vit skolkrita, alltså det är nästan så att jag vill stoppa dem i munnen, för att det luktar så gott.
Men smaken är inte riktigt samma som lukten.
Krita och källare – aaaaah.
Vårt barn.
Har väldigt mkt energi och väldigt svårt att sitta stilla.
Och så fort han hör minsta lilla gnutta musik börjar han svänga på höfterna.
Det är inte bara lite guppande upp och ner, han gör piruetter och höftskakningar och balettsvänger med armarna.
Jag vill gärna låta honom gå någon form av dans, jag tror att han skulle älska att röra sig så länge med en massa andra som är lika entusiastiska till dansen som han är.
Det enda jag kan säga att han gör oftare än att dansa.
Det är att sjunga.
Nynna högt, eller ännu hellre: sjunga egna texter till melodier som redan finns, eller istället för att bara fråga – sjunga frågorna med egenkomponerad melodi.
Det sväller så väldigt mkt i mitt hjärta när han gör sånt.
Att han kan, fantasin han besitter.
Jag förundras och undrar så vad det hela ska utvecklas till.
Jag väntar med spänning på hela hans liv, på varje dag av nytt för honom.
Jaha.
Så jag kanske måste sluta följa fina Miriam Parkman på Instagram.
Eftersom hennes bilder från Pärlans konfektyr ger mig daglig abstinens efter deras kolor.
Vanilj & havssalt
Choklad & kakaokross
Pepparmint & polka
Salt lakrits
Så snart bäbisen är ute ur magen, och fogarna återställt sig till dräglig smärta.
Då är det jag som åker in till Söder och shoppar.
Bilder: Miriam Parkman
Jag såg en text om hur vi väljer namn till våra barn.
Tre-generationsregeln har jag hört tidigare, att det är vanligast att vi kan tänka oss namn från våra mor- och farföräldrar, snarare än vår egen eller våra föräldrars generation.
En undersökning som texten talar om listar hela tio olika kriterier.
1. Estetiskt tilltalande.
2. Lagom vanligt.
3. Lätt att stava.
4. Lätt att uttala.
5. Passa med efternamnet.
6. Passa med syskonens namn.
7. Passa barnets personlighet.
8. Internationellt gångbart.
9. Inte betyda något konstigt.
10. Inte gå att komma på öknamn på.
När vi väntade Torsten hade vi en lång lista på tänkbara pojknamn.
Och inte ett enda på flicksidan.
Vi utgick från personer i våra liv som betytt mkt för oss, och vars namn därför värmde lite extra.
(Senare visste vi även att det skulle bli en pojke, men klämde fram en flicklista ifall det nu ändå skulle visa sig vara en flicka.)
Vi rangordnade och tänkte att när han kommer ut, då ser vi om det passar.
Men aldrig att jag tänkte på något av de tio ovanstående punkterna (förutom nr 1 om de med "estetiskt tilltalande" menar att man faktiskt ska tycka om nament, och möjligen att nr 9 hade varit aktuellt att bry sig om, om Torsten betytt något stötande).
