Om två fina bilder.

Jag gillar färgerna i den övre.
Och stämningen i den nedre.
Mer än så hade jag inte att säga.

Om jämställdheten, hur man delar upp föräldraledigheten.

Min fina vän Jenny Wennberg tog två fina bilder på mig och Torsten.
Han blev lite blyg det var så fantastiskt att märka att han reflekterade över omvärlden.
Även om mitt mammahjärta krampade hårt av beskyddarinstinkten.


När Torsten skulle komma var jag mitt uppe i studier.
Med två terminer kvar ville jag gärna avsluta, jag visste att det skulle bli hängades i luften om jag inte gjorde allt på en gång.
Min käraste däremot hade fast jobb och inget som skulle vara ouppklarat om han stannade hemma ett tag.

Jag har hört om kvinna-man-par som låter mamman ha ensam vårdnad på barnen för att kunna ta alla föräldradagar själv.
Alla gör som man själv tycker känns bäst och jag förstår att dessa par verkligen känner att det är det bästa för dem.
Även om jag aldrig kommer att sluta förfasas över det.
1. Vill man som mamma inte att barnet ska ha en nära relation även till fadern?
2. Vill man som pappa inte vara med det liv som är ens barn?

I min värld vill man ha barn just för att man själv vill ha det, för att man själv vill föra något vidare, ta sitt liv till en annan fas och uppleva den stora kärlek som det innebär att vara förälder.
I paren där kvinnan tar ut hela föräldraledigheten själv verkar det snarare som att mannen "ger" kvinnan något att sysselsätta sig med.
Så att hon inte ska känna sig allt för ensam medan mannen är på jobbet och gör det som män ska göra.

Min käraste var hemma med Torsten ända fram till förra våren.
I nästan tio månader var han hemma och tog hand om vårt barn så bra som ingen annan hade kunnat göra.
Sen gick han tillbaka till arbetslivet och jag var hemma i två och en halv månad med Torsten.
Innan jag gick tillbaka till arbetslivet och Torsten gick till sin nya kärlek: förskolan.

Ofta är kvinnan hemma mer med barnet än vad mannen är.
Hon halkar efter i karriären och lönen och det påverkar pensionen.
Nu har jag inte tänkt igenom detta något särskilt, men vore det inte bra om pensionspoängen fördelades lika på varje par med gemensamma barn?
Är den ena hemma och inte hinner arbeta in lika mkt borde den som faktiskt arbetar dela med sig av poängen.
Så att vi inte behöver lida av ojämställdheten precis hela livet ut.

Man kan dela med sig av sin pensionspoäng men då måste man aktivt se till att det blir gjort.
Är folk som jag är det inte mkt som blir gjort då.
Därför borde det vara bättre att det där aktiva handlandet rörde att INTE dela med sig av poängen.

Vad gäller att kombinera våra arbetssituationer med förskolan är det en ny satsning för varje vecka.
Jag kan inte tänka för många veckor framåt då blir jag helt matt av alla skynda-hämta gå-lite-tidigare komma-lite-senare.
En vecka i taget blir mer överkomlig och vore det inte absoluta drömmen.
Om vi båda kunde arbeta 60%.
Men då kommer vi in på ett annat ämne; bygga sparkapitalet för att kunna ändra sitt boende och hur mkt är vi beredda att offra/satsa?

Om rosetthalsbandet och svaga klänningen.

Klänningen spricker i sömmarna varje gång jag använder den.
Ibland till och med mitt i tyget utan att vara i närheten av en söm.
Det är svårlagat med tygets mönster är väldigt förlåtande.
Sväljer det mesta av mina slarviga stygn.

Halsbandet har ett fint lås.
Av någon anledning vänder det sig alltid ut och in.
Med det fina snirkliga in mot kroppen varför är det så egentligen?

Om min mormors födelsedag.

I dag är min mormors födelsedag.
Fast hon fyller inga år längre det slutade hon med att göra i augusti 2008.

Jag har saknat henne varje dag sedan dess och jag har döpt min son efter hennes make.

Om att alla vet bäst.

Tänkte förresten på läsares reaktioner över en bok som skymtade på en bild på Ebbas blogg.
Läs den inte Ebba! tyckte de flesta.
För att den är så dålig, för att hon har så hemska åsikter.

Jag tycker alltid att bästa sättet är att bilda sig en egen uppfattning.
Man kan ju läsa en bok och få en känsla för hur man INTE vill ha det.

Bara för att man läser en bok blir man inte hjärntvättad men väldigt många mammor verkar ha en sak gemensamt: lära blivande mammor precis hur allt är.


Bild: från Ebbas blogg.

Om åldern.

Brukar ni tänka på er ålder?
Och vara bekymrade över den?

Jag lyssnade på senaste Stil i P1 i dag, de tar upp fenomenet tant.
Att det varit populärt nu (ungefär fem sekunder) att använda sig av äldre modeller.
Gråhåriga till och med.

Ett intressant program, som alltid.
Det talades om förritin, hur kvinnor ansågs lastgamla i 45-årsåldern, att man ofta var mormor redan vid 35.
Någon berättade om hur man får en slags chock när man inser att omvärlden börjat se en.
Som gammal.
Så jag började undra hur det kommer att vara.
När man är gammal.
Och sen även när man är riktigt riktigt gammal.
Hur kommer jag att tycka om det då?

Jag hade en slags ålderskris när jag var runt 25.
Inte för att jag kände mig gammal utan mer för att mitt liv inte var vad jag trodde det skulle vara när jag var runt 25.
Att jag inte hade hunnit med mer.
Om någon har gissat min ålder har jag alltid blivit förnärmad om de trott att jag varit yngre än vad jag egentligen varit.
Det har visserligen sällan hänt, när jag var 13 trodde folk ofta att jag närmre 20.
Eller de blev iaf chockade när jag sa min rätta ålder.
Och med "de" menar jag alla värnpliktiga i Arvidsjaur som började prata med mig.

Just nu trivs jag med att för varje år bli äldre, med att få fler och fler silverstrån och vackra rynkor runt ögonen.
Men när kommer jag att besväras av dem?
Hur gammal kommer jag att vara när jag vänder och försöker föryngra mig?
Och hur gammal tror omvärlden att jag är?

Om barnledigheten och om förra sommaren.

Förra sommaren var en riktigt skitsommar för mig.
Jag var så oerhört trött och utarbetad och jag hade sett fram emot att få vara ledig med Torsten.
Jag förstod inte alls hur mkt arbete det är att vara ensam hemma med ett barn.
Ett barn som vill lära sig gå och är väldigt frustrerat.

När jag tänker på förra sommaren kommer jag bara ihåg stress och svett, jag svettades nästan hela tiden.
"Alla svettades förra sommaren" tänker ni kanske, men jag svettades så att det droppade ner från min näsa och på till exempel kvitton.
När jag skulle skriva under på nåt köp.

Jag var så trött och utarbetad att jag kunde börja gråta bara över att tappa disktrasan på golvet när jag skulle torka bordet.
Varför måste precis allt dåligt hända mig, skrek jag inombords för det var precis så jag kände det.
Att en trasa på golvet som gjorde att jag var tvungen att böja mig ner och plocka upp den.
Som om jag inte vore trött nog ändå.
Var bland det värsta som kunde hända.

Jag kände mig ensam förra sommaren.
Min käraste jobbade ofta, och när han jobbade var det inte 08-17 utan tiotimmarspass med start och slut nästan alla dygnets timmar.

Det var så klart så mkt annat förra sommaren också.
Som det att Torsten faktiskt lärde sig att gå.
Och att jag var uppe i Norrbotten och Västerbotten och dessutom hann förbi min mosters underbara stuga utanför Skellefteå.

Jag tänker att den här sommaren.
När jag ska ta ut mer föräldraledighet än de två och en halv vecka jag tagit ut hittills.
Då ska det blir mer av det fina och mindre av det svettiga.
Eller i alla fall så kommer jag nog inte att gråta av att jag tappar disktrasan på golvet.
(Dessutom är ju Torsten så stor nu så skulle det ske kan han plocka upp den åt mig, moahaha.)

Om en lista.

De allra bästa listorna hittar jag hos AMO.
Och hon hittar de ofta någon annanstans det är himla fint hur vi kan dela med oss.
På internet.

När började du blogga?
20 april 2006.
Jag hade brutit foten och jag var näst intill fången i mitt hem.
Innan hade jag haft en bilddagbok i något år, på egen domän jag och några vänner hade så och då kunde jag inte alls förstå mig på bloggandet.
Varför man frivilligt ville läsa så ingående om andras tankar.
Men sen tog bilderna över även i bloggen och då kunde en lat läsa högst bildtexterna i dagstidningen-människa som jag ta det till mig.

Vad handlar din blogg om och vad skriver du i den?
Min nuvarande blogg startades som en förlängning av mitt moderedaktörsskap på en dagstidning.
Sen jag slutade där har den mer och mer blivit en dagboksblogg med viss förkärlek för bilddokumentation av gamla saker och äldre kläder (och söt pojk).

Vad gör din blogg speciell?
Mitt märkliga sätt att skriva?
Hatat av många men älskat av de bästa.
Kanske även bilderna.

Vad fick dig att börja blogga?
Jag satt hemma med en bruten fot och behövde sysselsätta mig, gillade att se mina ord på nätet på det sätt som bloggen erbjöd.
Jag ventilerade ganska mkt av min vardagsirritation på bloggen.

Vad skulle du vilja ändra i din blogg?
Just nu två ytligare saker:
1. Formen
2. Etiketterna, de hänger kvar från mode-tiden då kategorin "annat" var ungefär allt som bloggen handlar om nu.
Innehållsmässigt inget särskilt, då skulle jag nog redan gjort det.

Om Tradera och tre rosa klänningar.

Så till slut fick jag äntligen ut mina klänningar.
(Jag ignorerade aldrig anbuden på mejlen, jag har bara helt enkelt överväldigats av tidens framfart och inte hunnit med.)
Tradera tar sådan tid, det är helt klart köparens marknad.
De här har jag orkat lägga ut nu egentligen skulle det kunna bli många fler om jag bara orkade (OCH HANN!).

Nej.
Jag tror stort på loppis allt samlat i ett rum kanske bjuda på te och saft någon gång i sommar låter det lockande?
Till dess: BUDA ER BLODIGA.

En klänning med guldtrådar i strlk 38, den heter Marlén och är ateljésydd.
Uppdatering: obs obs den här klänningen har ett reservationspris, men det är på blott 200 kr och det är ju verkligen inte dyrt.
Jag klarade bara inte av att riskera att sälja iväg den för 60 ynka kr DEN ÄR EN JUVEL (det är de andra också iof).



En lång och vid klänning i frasande härligt tyg och är nog strlk 36.
Den har svarta sammetsdekorationer och luktar fortfarande av den vind den förmodligen legat på i 50 år.


En tyllklänning skapad av Fasilko, kunglig hovleverantör, strlk 38/40.
Den har en tyllros på bröstet och är fluffig och flygig med trekvartsärmar.

Dessutom är jag usel på att skriva säljande.
*Jättesnygg klänning* *jättejättesnygg klänning* *vintage* *mad men* *lolita* *retro* osv.
Men den här gången försökte jag iaf och klämde in ett Mad Men på de två som faktiskt föll in i eran.
(Eftersom det där med söketiketter ofta inte stämmer och folk pepprar sina beskrivningar med pågående trender.

Om brudpar från förr.

Jag samlar på brudpar.
De var alltid vackra förr oavsett hur benstrukturen såg ut.

Det här paret är ett av de allra vackraste.
Gerd och Aston, vilka jäkla pinglor.

Om ont i magen och lång morgon. Bland annat.

Den här morgonen är underbar.
Inte för att jag legat med magont hela natten, flera gånger trott att jag ska spy av smärta.
Inte heller för att Torsten verkar ha haft samma åkomma och gråtit sig igenom några timmar.
Legat febervarm på min överkropp.
Han har en egenhet att hans kind måste vara mitt över min kind och jag sover så väldigt dåligt de nätterna.

Morgonen blev heller inte underbar för att Torsten vaknade 04.45 och redan 05.10 slutade lyssna på våra övertalningar om att vi skulle sova längre.

Men sen.
Efter någon timme.
Somnade Torsten om efter ett vredesutbrott på sin far.
Och jag somnade om.
Och Torstens far somnade om.
Och solen skiner in genom fönstren så jag har fått dra för gardinerna och ljuset är milt och somrigt i vardagsrummet.
Och de andra sover fortfarande så jag fick äta min frukost i stillhet och ensamhet, läsa lördagstidningen helt ostört.

Och nu är det Fraiser och jag ska göra mer te.
Jag gillar att titta på Fraiser, Fraiser själv är vidrig, alldeles för lik ett hemskt ex till mig.
Men brodern är rolig och fadern är tjusig.

Om den rätta versionen.

Det har talats om att visa den sanna sidan.
Om att visa lite mer av hemmens mindre tillrättalagda vrår.



Jag känner mig inte alls nöjd med mina bidrag.
Eftersom min käraste varit ledig i veckan och därmed kunnat hålla undan ganska mkt.
Jag hade visserligen kunnat fotografera den stora pöl av kiss som Torsten skapade.
Från sin utsiktsplats fönsterbrädan i vardagsrummet.
Men jag lät i morgonkaoset bli.

I alla fall hör jag till en av dem som inte har några problem med att ta emot gäster i ett stökigt hem.
Men oftast hinner jag ändå städa till en massa i min framfart när jag ska göra det mysigt.
Jag tror starkt på högar.
Man kan lägga allt möjligt i högar och skapa en illusion av välstädat.
Bara när högarna börjar svaja och riskerar att dränka ett stackars förbispringande barn känner jag mig manad att börja rensa.

Om jämställdheten.

Han handlar mat och diskar jag spikar upp tavlor och bygger hyllor.
Det är svårt att reflektera över sitt eget förhållandes jämställdhet eftersom vi bara gör det som känns bäst.

Jämställdhet är att dela lika att fördela så att båda tar lika mkt ansvar.
Det handlar inte om att göra precis lika mkt av allt och det handlar inte om att byta de typiska könsrollerna med varandra.
Som föräldrar är vi jämställda vi hämtar och lämnar på dagis lika ofta vi vab:ar lika ofta och när Torsten går på kontroll hos BVC går vi lika ofta.

Vad gäller det ekonomiska är det svårt att aktivt se till att man är jämställd.
Eftersom lönen inte är något man kan bestämma så väldigt mkt över själv.
Han tjänar mer eftersom han har jobbat längre.
Men vi har en inställning om att allt jämnar ut sig i längden.
Vi delar inte alla kostnader rakt av vi turas snarare om.
Har han mer pengar betalar han mer av våra utgifter.

Jag väntar inte på att han ska köpa mig smycken jag köper dem själv.
Jag ger honom blommor lika ofta som han ger mig.

För ett år sedan skrevs det i Svenska Dagbladet om vår uppdelning av föräldraledigheten.
Vi var inte ens jämställda men vi var i alla fall tvärtom.
Alla kommentarer har tagits bort säkert pga utrymme.
Men jag kommer ihåg att bland alla heja-rop fanns några sura.
(Så klart. De sura orkar alltid öppna käften.)

Någon tyckte att jag var bakåtsträvande det såg man ju på min frisyr.
Men vad gör vi i vardagen för att vara jämställda?
Vi följer våra hjärtan i det här fallet råkar det passa in på den eftersträvansvärda jämställdheten.

Om den gröna klänningen och den underbara solen.

Grönfärgen på bild.
Är en färg jag verkligen uppskattar på något sätt får den mig att känna mig tjusig.
Proper.
Men ändå skön.

Och solen.
Den stiger upp nu långt innan jag går till jobbet.
Bilderna är tagna kvart över sju bara en sån sak kan väl göra vem som helst lycklig.

Mer än så får det inte bli i det här inlägget.
Jag vill ändå egentligen att det mest ska handla om bilderna.

Om en fälla om en fångst.

Hej.
Jag har fastnat.
Jag har blivit fast i mitt konstiga sätt att skriva, egentligen började det hela med att jag tyckte att texter på bloggar var svåra att läsa när de är för långa.
Och det hela fortsatte med att jag ofta inte hade så mkt att säga, vilket ledde till långa pauser i min hjärna innan jag skrev vidare.

I texten märker man sällan pauserna och det hela slutar bara i någon slags pannkaka.

Men jag tar mig inte ur, hur jag än försöker kommer det ändå en punkt där det inte ska vara en.
Och när jag själv läser mina texter kan jag tillslut bli galen.
Så nu försöker jag ta mig ur en stil jag har tröttnat en smula på.

Vi låter en burk jag fyndade på loppis bli pausfågel så länge.
Återkommer om någon dag eller två.

Hej så länge.

Om vårkläder.

Eller iaf våriga kläder.

Jag är inte helt besatt av våren av att den ska komma.
Ljuset som är här nu gör att jag känner mig nöjd.
För nu.
Det håller någon månad till tror jag.

Eller kanske försöker jag bara att inte tänka för mkt på den.
För att det blir outhärdligt då?
Om två veckor åker vi till fjällen det här året planerar jag att inte bli magsjuk och ligga inne.
Den enda dagen av sol veckan bjuder på.

Om ett halsband och ännu mer jobb.

I dag gick jag till jobbet och fick mer jobb.
Från en halvtidstjänst till en heltidstjänst.
Fast jag jobbar redan heltid, men på två stycken deltidsvikariat på två olika redaktioner.

Men anställd.
Heltid.
Tills vidare.
Det är en märklig känsla det är som att jag andas ut.

Vilken tur att jag hade ett festhalsband så att jag kunde fira.
Det skulle jag gärna ha i fler färger.

Om saken i sina egna händer.

Ibland får vi ta saken i egna händer.
Man kan inte gå omkring och hoppas på fredagsblommor från sin kille.
Om man inte själv köper fredagsblommor.
Till sin kille.

Man kan heller inte gå omkring och hoppas.
Att han ska förstå precis hur fint man tycker att det är.
Att få smycken vid speciella tillfällen som till exempel när man fått fast jobb.

Så då köper man själv.
Då köper jag själv.
Ett halsband från Afro art jag såg det redan i somras och tänkte då.
Att får jag jobb då köper jag det som minne.
Som milstolpe.
Att alltid minnas det jobbeskedet med.

(Snart är det fredag; hurra!)

Om en onsdag med mkt att göra.

Jag har postat paket och skickat brev en massa massa brev.
Jag sprang ärenden på lunchen och magen knorrade av hunger igen redan vid halvtre.
Hade korta möten på jobbet och mötte en vän för lite middag och samtal.

På morgonen såg jag gradantalet ute och tog på mig tre koftor samt benvärmare (se bild ovan, dock minus en kofta).
Nu har jag grava abstinens efter min son en timme på morgonen är alldeles för lite på en dag.
Ändå tänker jag lägga mig i ett enskilt rum med öronproppar instoppade.
För att få sova.
Åh sömnen så ständigt välkommen den ändå är.

Om.

Blänket i glaset?
Om ytterligare två bilder från hemmet?
Om ett klagan över tröttheten eller kylan eller naiva människor?

Jag tog en bild på mina fina kläder men batteriet i kameran tog slut.
Innan jag hann föra över till datorn och visst har jag ett extrabatteri som är laddat och redo.
Men ska vi gissa om jag orkar hämta det eller är det alldeles för enkelt?

Vi tittar på Dansbanan i Täfteå.
Det är roligt att dansa pardans jag fick lära mig det i skolan.
Våga stuffa hette det.
Jag hoppas att dansbanans tradition för alltid lever vidare men vågar vi gissa på det också?