När jag tog de här bilderna.
Sommaren 2008.
Tyckte jag att det var hemskt genant att jag var så stor.
Inte fet, men jag har alltid känt mig stor.
Det började i sexan när jag växte mer än alla andra.
När jag kom in i puberteten (fast det måste man nog säga var trean för det var då jag fick min mens).
Då svällde kroppens kvinnlighet ut och är alla andra tjejer i ens omgivning fortfarande flickor.
Då är det nog inte utan att man känner sig stor.
Efter gymnasiet efter att mitt hjärta krossades för första gången och när jag.
För första gången i mitt liv.
På riktigt var deprimerad och åt medicin för det.
Då gick jag upp i vikt ännu mer vägde säkert mer än vad jag gör i dag.
Men det har jag ingen aning om för jag vägde mig inte en enda gång mellan trean på gymnasiet och kanske.
När jag var 24?
Efter den tiden efter sjukdomen och när jag börjat må bättre igen.
Då såg jag inte min storlek klagade mest över butikernas små storlekar.
Svor högt i provrummet att hallå jag är inte så stor att jag inte ska få plats i era plagg.
Fast jag antagligen var precis så stor.
Men sen vände det.
Jag börjar undra om det vände i samband med att jag levde ihop med idioten.
Jag började väga mig började tänka på min storlek igen och.
Mest av allt.
Att den inte var liten nog.
Varje gång jag tänkt att jag är stor har jag också tänkt att jag borde varit glad då.
Förr.
Förr när jag ju minsann inte alls var stor.
Och att jag lika gärna kan börja tänka precis så om några år.
Om den här tiden.
Och således alltså borde glädja mig redan nu.
Men så gör jag så klart inte.
Sommaren 2008 när de här bilderna är tagna.
Var jag lyckligt kär och rättvist älskad och ändå.
Tänkte jag att bara jag vore smal så ska jag bli glad.
Och vad tänker jag nu?
Bara jag vore så där som sommaren 2008 då skulle jag bli glad.
10 kommentarer:
Jag mår oftast bra, men av omständigheter som varit trivs jag bäst ensam.
Ibland blir jag låg,inte deprimerad - bara utan lust till livet och allt dyker upp som gjort mig ledsen.
Att jag förnedrade mig när jag gick i skolan för att få vara med - det hade jag inte fått i vilket fall som helst.
Att jag blivit tagen för man några gånger - det svider och gör ont i hjärtat och får mig att gråta.
Att bli kallad ståtlig. Vem fan vill vara ståtlig.
Kollega: Du är ståtlig.
Jag i höga klackar: Du menar lång?
Kollega: Ja.
Jag: I mina ögon är det du som är liten.
Jag vill känna mig älskad och agera utifrån det, men om jag inte ens vet hur det känns hur ska jag då kunna vara rar tillbaka?
På bilden är du fantastiskt slank. Ja, du är slank - det är exakt det rätta ordet. På dina andra bilder tänker jag inte på din vikt, jag tänker på vilket rikt liv du verkar ha och hur social och intelektuell du verkar vara.
Så vet du. Att det nog oftast är hjärnspöken som lurar dig.
Puss.
Ja dumt hur det är med tankarna och otrivseln i kroppen - att man inte förrän i efterhand fattar att man faktiskt var riktigt fin och bra, när man ser det på bild och liksom får bevisat för sig att jomen jag var ju vacker.
och vad kan man göra åt det?
annat än att tala om att du är fin joanna. du var det 2008 också.
nu ska jag jobba på att tänka att jag om ett par år kommer att tycka att jag i oktober 2010 var allmänt fantastisk. så känns det förstås inte nu.
Jag känner igen det där. Har alltid känt mig stor, ända sen jag började skolan. Men tittar jag på bilder från tex gymnasiet, så vill jag ju bara skaka om den där tjejen som jag var, som trodde att hon var tjock! Det var jag verkligen inte. Men problemet ligger väl i att jag aldrig haft den där beniga, skelettiga formen, utan är mjuk överallt. De mjuka formerna får en ibland att tro att man är tjock, fastän det är bland det finaste.
Nu tycker jag förstås likadant, dvs att jag är tjock, men det beror ju också på att jag gått upp tonvis sen dess. Dock borde man ju lära sig älska sig själv såsom man är NU, ingen vinner ju på något annat. Inte du, och inte människorna omkring dig.
Känner igen mig. Efter Bertil tänkte jag att jag var tjock eftersom jag jämförde med före. Nu tänker jag att jag skulle vara nöjd om jag blev som efter Bertil. För nu är jag ju ännu större.
Fast jag tycker verkligen du ska vara supernöjd med allt du ändå gått ner efter att Torsten kommit. Mer än hälften av det du gick upp är ju borta. Och på bara ett år! Fira det i stället för att tänka på det som inte är borta än.
Jag känner precis igen mig! Jag har tänkt precis samma tankar som du. Jag har varit smal, men tyckt jag varit för stor... sen blev jag stor och ångrade bittert över att jag inte tog vara på glädjen jag missade när jag faktiskt var smal. Nu är jag smalare än när jag var störst men kan ändå inte glädja mig riktigt, TROTS att jag tänkte när jag var stor att det skulle räcka om jag bara såg ut så som jag gör nu. Jag har insett att jag missar mycket genom att längta efter något annat. Jag inser att jag inte blir yngre... så man kan lika gärna förlika sig och vara nöjd redan nu. Lättare sagt än gjort? Japp.
du är ju hur fin som helst och jag tycker du ska vara nöjd finis och du ser ju slank och fin ut på dem där bilderna. men man blir nog aldrig nöjd. fast någon kanske.
ha det bra!
Glömde skriva att du är jättefin och att jag inte förstår varför du tycker att du ska gå ner i vikt. Kläd-argumentet köper jag (eftersom jag själv har just det som anledning) men går det inte att sy om något av allt det fina eller?
tack för att du finns och för det du skriver.
kram
Kloka ord och tankar.
Man aldrig nöjd, fast man borde vara det.
Tack.
eva p,
jag vet inte vad det är med dina ord men de lägger sig runt mig som en varm och lugnande filt.
makalöst sådant lugn och en sådan säkerhet jag finner i dem.
men ståtlig.
jag förstår dig.
lång och vacker passar dig nog bättre.
vacker inifrån och ut. ut i minsta bokstav.
hjärnspökena löper nog allt för ofta amok hos mig.
tack för din reflektion och för att du delar med dig.
varmaste kramar.
lisa p,
tack du.
och jobba på, det kan man aldrig göra för mkt av.
jag hoppas att vi båda hittar nu-lyckan.
NU.
mina,
det är så helt galet att jag blir arg på mig själv för att jag tillåter det vara så.
men likväl är det så.
jag förlorar mest.
och kanske även min käraste som tvingas höra på mina suckar.
anna,
du har rätt.
jag ska tänka lite mer på vad som inte är kvar istället för på vad som är det.
och tack.
det är kanske mest pga kläderna?
jag vill tro att det är det, att jag inte fallit för smalhetshetsen.
utan bara för mina kläder.
kulturgryningen,
låtom oss förlika oss.
och hade jag mött dig hade jag ju aldrig i hela världen tänkt "hon hade kunnat vara smalare" jag hade sett dig för det du är nu och sett det vackra i det.
våra tankar är förvridna är det inte meningen att man ska vakna upp ur dem när man passerat tonåren?
lisa,
i vissa fall borde man verkligen vara nöjd.
inte kasta bort energi på att sörja något som inte är så viktigt.
tack tack.
annakarin,
tack snälla!
och tack för att du läser.
anonym,
ja.
man borde verkligen.
kram.
Skicka en kommentar