Åh den ljuva lyckan.
Åh den ljuva lättnaden.
Inte tog det lång tid och inte gjorde det ont.
Fast smärtan är inte det jag gruvat mig för, det är mer knastret och slitet och allt man vet att de gör där inne med tanden.
Fast man inte känner något alls.
Smärta är jag förvånansvärt bra på att tackla jag lägger all fokus på andningen och koncentrerar mig på att låta varje muskel i kroppen slappna av.
Först sa min snälla tandläkare att hon skulle känna om bedövningen tagit.
Sen sa hon att det kanske skulle knastra lite.
Det gjorde det och hon tryckte en hel del och sen slant hon och jag ryckte till.
Efter det stack hon in ett verktyg och bara pillade lite och sen fick jag en bomullstuss.
Och jag bävade.
Och samlade mig och försökte koncentrera mig på att andas lugnt för jag tänkte att nu.
Nu sätter de igång.
Men det gjorde de inte för tanden var redan ute och jag satt med en bomullstuss i munnen och gapade.
Så gott det går med en bomullstuss i munnen.
Av förvåning.
Hurra hurra lycka lycka och kanske medför det att min ständiga huvudvärk försvinner.
Man kan alltid hoppas.
2 kommentarer:
Men gud, tack för att du berättade det där! Ett av mina absolut värsta scenarier är om jag någonsin kommer att behöva dra ut en tand. Har tänkt att jag ska kräva att bli sövd, så rädd är jag. För smärtan, men också, som du skrev, för det där knastret... Hua! Nu är jag lite mindre rädd.
ulrika,
smärta känner man inte alls.
det enda läskiga är knastret men för mig blev det inte så mkt.
den här gången.
Skicka en kommentar