Om en styling.

Där jag jobbar finns det många fina titlar.
Och på den mittersta där jag jobbar fick jag till numret som är ute i butik nu hoppa in som stylist.
Till självaste omslaget.

Det var roligt att gå i butiker igen och ha olika outfitsideér i huvudet.

Om en gul prick.

För att hålla dagens tema presenterar jag nu samma bildbyline som nedan.
Fast i lampform.

En gul som skulle vara fin i vårt rosa rum.


Och en svart som skulle vara fin var som helst.

Från bolia.com.

Om vikten.

Foto: Alexander Pihl

Jag har börjat blogga.
Om min vikt.
Eller snarare om den vikt jag förlorar, och om dieten jag just börjat äta.
För tidskriften ToppHälsa ska jag testa den i åtta veckor och sen är jag smal = lycklig = ha! kanske inte riktigt väl.

Det känns väldigt nervöst faktiskt.
Jag är ofta väldigt engagerad i början, men när en eller två veckor gått och jag fortfarande inte ändrats drastiskt i storlek, tröttnar jag.
Jag som så många andra.
Och jag gillar inte att göra det så offentligt, visa min vikt i kilon, fotografera en före-bild (en fetto-bild) osv osv.
Men det får mig att skärpa mig.

Vi är fem stycken som provar var sin diet, och efter åtta veckor vill jag ju inte gärna vara den som bara gått ner 1 kg.
Därför kanske det sporrar mig att hålla mig ifrån all choklad och alla kakor och chips.
I alla fall för en tid, för att hitta jämnvikten igen.

Viktnedgång ska det alltid hymlas med.
Helst vill man bara stiga ut ur fetkostymen och säga ta-daa, se så jag ser ut nu.
Men nu slutar vi hymla och låter allt vara som det är.
Inte banta – bara äta bättre.

Om det stillsamma.

Det är på kvällarna det blir stillsamt hemma.
När han har somnat och alla leksaker har plockats undan.
All mat som kastats har torkats bort.
Och kanske dagens tvättmaskin satts igång.
Då är det stillsamt hemma.

Jag vill inte riktigt gå och lägga mig, jag vill att det stillsamma ska vara några timmar till.
I måndags blev det 23 min egentid.
Jag vattnade blommorna och hängde tvätt då.
I dag blev det några timmar, han somnade av febern.

Om en oväntad promenad samt ett nobelsmycke.

Kom till jobbet senare än tänkt.
Åkte hemifrån tidigare för att hinna jobba undan saker men kom istället mitt in i tunnelbanestopp och fick gå.
Från Gullmarsplan till Rådmansgatan, det var långt men härligt vädret kunde jag inte klaga på.

Sen fick jag sätta mig på min trygga plats och äta lite fil, mitt halsband blev utsett till nobelsmycke av en kollega.
Nu arbetar jag inte, nu har jag lunch.
Då kan man blogga om man vill, men jag ska sluta här och istället gå och värma min lax.

Om bra-att-ha-mini.

Somliga tänker säkert "men vad ska man med så där små vaser till?" men alla vi andra vet ju.


Att man har dem till blommorna som brutits av i den stora buketten.

Om kläder.

Den här dagen.
(Alltså dagen jag tog bilderna, det är absolut inte samma dag som i dag.)
Hade jag inte en enda second hand-grej på mig.
(Förutom kappan och handväskan, men det hade jag ju inte på mig inomhus.)

Jag älskar den gula.
Jag tycker att koftan är underbar.
Och sjalen har så vackra färgkombinationer och kjolen blir så elektrisk att den kan misstas för ett par cykelbyxor.
Tyvärr.

Om kramarna.

Sitter jag i soffan klämmer sig Torsten ofta bakom mig.
Drar bak mig så att jag lutar mot hans lilla kropp och så kramas han.
Länge länge.

I dag har jag städat på balkongen.
Torsten hjälpte till, jag vet inte exakt hur mkt det faktiskt var till hjälp men han var väldigt noga i sitt skyfflande av jord.
Från kruka till golv till stol och sen ner på golvet igen.

Om könsrollerna.

I dag är det för en gångs skull jag som har förklädet på mig i familjen.
Min käraste säger "rrrr" men det har nog inte så mkt med min tillfälliga roll som kvinnan i köket att göra.
Utan snarare för att han alltid säger "rrrr" vid min blotta närvaro.

Om den nya favoritfärgen.

Jag kunde inte välja bild men nu när jag la upp dem på bloggen.
Ser jag ju att de är nästan identiska.

En gammal kappa från ca 40-talet jag köpte den på etsy.
Från det kära vintageamerika.
Fodret är orange och blankt jag borde naturligtvis fotat även det.

Om den allra djupaste kärleken.

Efter en dag av strider och maningar och tillsägelser,
saker kastade över rummet:
en avokado (Torsten)
en näve köttbullar (Torsten)
många salta skruvar (Torsten)
alla nappar som fanns (Torsten)
en barntandborste med tandkräm på (jag),
höjd röst (jag flera gånger)
gallskrik (Torsten flera gånger)
är det skönt för det ångerfulla mamma-hjärtat när han väljer att somna i en kram.

Lägga sig för att somna för natten, på mig och på min kind.
Så att jag får känna tyngden och andetagen och lukten.
Av det som är mitt barn.

Min mamma, sa han.
Torstens mamma, sa jag.

Om veckan i fjällen.

I Sälen hade vi det bra.
Torsten höll huset vaket om nätterna och fick föräldrarna att stiga upp kring halvsex varje morgon.
Solen sken och jag läste ute på altanen så fort jag fick chansen.
Vi åkte skidor varje dag, jag drog Torsten bakom mig i en fjällpulka.






Och i påsk åker vi till fjällen igen.
Till det som för mig, snorkiga norrbottning, benämner som "de riktiga fjällen".
Gauto.
Till min släkts stuga, det ska bli så roligt och att åka till fjällen två gånger på samma vinter känns som riktig lyx.

Om fredag och kärlek.

Kära läsare,
i dag är det fredag.


Och ni är så himla fina.

Jag gläds åt varenda tanke ni delar med er, jag är så oerhört tacksam över denna fina krets av kvinnor som samlats kring min blogg.

Någon annan dag ska jag kommentera era senaste tankar, de från förra veckan som jag aldrig hunnit ta till mig.
Veckan har helt enkelt rusat fram.

Jag önskar alla en bra fredag och själv har jag massage på jobbet att se fram emot.

Om den nya mustaschen.

Om att återvända.

Jag har inte gått vilse i fjällen, jag har återvänt till staden.

Varje gång jag reser har jag stor separationsångest.

Först vill jag inte åka hemifrån alls, bara stanna hemma i soffan och låta dagarna gå som de alltid brukar.

Sen vill jag inte åka hem, bara stanna kvar och låta dagarna gå som de gjort under resan.

Och när jag äntligen kommer hem har jag en kort stund av lyckobaksmälla.

Då allt ska återgå från semesterkänslan med roliga dagar till de där vanliga dagarna.

Som bara går.

Och mer och mer tänker jag.

Varför bor jag i en stad, varför bor vi inte alla ute bland skogen och fälten och vattnet?

De känslorna blir alltid som allra starkast under våren.

När jag återgick till arbetet kom stora och omtumlande besked.
Mitt i allt det har vi en lämning och allt måste korras.
Och fel som slunkit med i tidigare nummer måste fixas.
Och Torsten har fått en spruta och jag ska tatuera mig och mitt i alltihop ska stora saker planeras.

Jag återkommer.

Om att aldrig göra sig av med saker.

Klänningen till det där skärpet.
Och skärpet med för den delen.
Gav jag bort i ett rensnings-il inför flytten från Gävle.

Jamen helvete också!

Om färger i hemmen.

Allt ska var så vitt och öppet nu för tiden.
Själv börjar jag drömma om murriga tapeter likt denna.
Som nog kräver sitt rum och inte går att tränga in i en lägenhet som vår.

Jag vill att allt ska gå i färgskalan ovan, turkost och vinrött och fiskar och rutigt.
Det är som att kroppen skriker efter färger när det börjar närma sig vår.

Om den här dagen för två år sedan.

Jag är en obotlig nostalgiker, jag älskar att tänka tillbaka på hur det var förr.
Var det dåligt mår jag gott över att inte vara där längre, var det bra höjs jag i ett rosa skimmer och tänker åh så fint livet är.

För såna som mig är en blogg alltså rena guldgruvan.
Jag kan utan problem gå tillbaka två år för att se vad jag gjorde precis den dagen.
Och ännu bättre: vad jag hade på mig.

För precis två år sedan i dag bar jag det ovan och skrev jag det nedan:

2009/03/18
I dag var det jag och mustaschen och två lösa manschetter.
Och sol!

Jag gick bara hem för att lämna matlådan och besöka toaletten.
Nu ska jag genast ge mig ut med PJ i lurarna.
Cykla lite i solen och strunta i alla texter jag egentligen borde skriva på i kväll.

Klänning Indiska
jacka Noa Noa
manschetter som egentligen är kragar, second hand
brosch Dada's Diamonds.

För övrigt:
I morgon kommer knugen och drottningen till Gävle.
Medan konungen åker till Mackmyra och provar whisky.
Åker drottningen till Högbo och luktar på parfym.
Vilken tur tänker jag, så att de inte blir förvirrade i sina könsroller.

Om den bästa sommardoften.

Jag började tänka på sommaren och på den allra bästa lukten det bjuds på under sommaren.
Åskväder.
Jag älskar åskan och den darrande tystnaden just innan det bryter ut.
Fåglarna som skyndar sig till skydd, vinden som stannar upp för att sedan ta sats med regnet.
Doften av den blöta asfalten och det våta gräset.
Och på toppen av det allt muller och mörka himlen.

Längtar.

Om svartvitt och diskmaskin.

Bläddrade igenom ett modereportage för någon vecka sedan.
Monokromt mode hade de, allt var svart och vitt.
Vilket gjorde mig lite trött och besserwissrig för inte är monokromt synonymt med svart och vitt heller.
Jag hade hoppats på enfärgade chock-kulörter, en för varje outfit.

Och disken.
Den tar verkligen aldrig slut och kanske kan det vara så att jag sakta brutits ner.
Trots att det inte ens är jag som diskar i den här familjen.
Kanske är det så att jag börjat drömma om en diskmaskin och kanske till och med tänkt tanken att ersätta vardagstallrikarna i tunt porslin och guldkant, med något mer stöttåligt från exempelvis Ikea.

Hade bara vårt kök haft det där typiska hålet.
Hålet mellan skåpen som man lämnade förritiden för något smart (för vad, är det någon som vet?).
Hade det bara funnits så hade vi köpt en diskmaskin.
Vi har faktiskt inte ens skärbrädor vilket chockade oss svårt de första veckorna som vi bodde här.

Om ett illustrerat badmode.

För några somrar sedan gjorde jag ett badmodejobb i dagstidningen jag jobbade för.
Istället för nakenchock valde jag illustrationer.
Klippdockor som man kunde prova plaggen på.

Alla sa att jag avbildat mig själv och min käraste.
Själv kunde jag aldrig se likheten annat än kurvorna snurrluggen och mustaschen.
Men nog är det väl mer än så som gör en människa?

Om sju saker ni kanske inte visste.

Min pappa kallar mig för plompebarn (alternativt plompe).
Det gör han för att jag när jag var lite gick så rejält att det sa plomp för varje steg jag tog.
(Torsten går likadant.)

Jag står inte ut med jordgubbssylt, och jordgubbar klarar jag mig gärna utan.

Jag måste räkna allt jag gör.

Häller jag upp mjölk räknar jag en två tre fyra tills jag hällt klart.

Går jag uppför trappor räknar jag stegen och åker jag i en hiss tänker jag också siffror under tiden den rör sig.

Jag försöker inte uppnå en viss siffra, jag mest bara räknar för att hålla koll.

Jag har aldrig förstått Twitter.

När man går in på någons twitter ser man en massa användarnamn med olika påståenden.

Är dessa egna tweetgrejer eller har de kommenterat det som står längst upp?

Alla tror att jag älskar serien Mad Men men faktum är att jag aldrig ens har sett den.

Jag klarar inte av minsta lilla skräp i sängen, så varje kväll innan vi lägger oss borstar jag noga av centimeter för centimeter på lakanet.
Sedan sträcker jag lakanet så att det blir som nybäddat igen, och först då kan jag lägga mig på rygg med händerna på bröstet för att somna.
(I höstas var första gången sedan jag gick mellanstadiet som jag inte gjorde det, istället la jag mig i en trasslig hög av lakan och skräp, det vittnar iaf för mig om hur väldigt trött och utarbetad jag var då.)

Under luncherna i årskurs 2 och 3 (cirka) var den absoluta höjdpunkten knäckemackorna med ett tjockt lager smör och en stor hög aromatkrydda på.
Oh så gott jag tyckte att det var.

Om manna från himlen.

Förra söndagen åt jag och Torsten mannagrynsgröt till frukost.
Den här söndagen åker vi till fjällen och stannar i en vecka.
Det ska bli en lisa för själen, som manna från himlen.

Jag hoppas på sol för d-vitaminens skull och på härligt väder för alla skidsugna barns skull.
Och jag hoppas att Torsten ska vara precis lika förtjust i sin skidpulka i år som han var förra året.
Och jag hoppas att jag inte ska få magsjuka på veckans soligaste dag, som jag fick förra året.

Men egentligen hoppas jag bara att jag ska klara av att inte arbeta något.
Och inte ens tänka tanken att jag borde arbeta.
För att ni ska ha något att göra medan ni sitter och saknar mig har jag dessutom tidsinställt några inlägg.

Om guldet.

Skirt halsband med kotte-liknande sak på.
Ram med sirligt arbete och ett papper bakom ett fotografi.

Förr föredrog jag silver men nu är det bara guld guld guld.

Om ett ånger och om ett längt.

Det var 2008 jag såg den och jag ångrar fortfarande att jag inte köpte lampan på övre bilden.
3 000 kr tror jag den kostade.
Eller var det 1 500?
Drygt en meter bred och helt fantastisk.

Jackan på nedre bilden köpte jag iaf.
Snart kan jag åter få igen den.
Utan att folk som sitter mittemot mig på tunnelbanan behöver vara oroliga för att få en knapp i ögat.
Jag kallar den lyxsafarijackan.
AV uppenbara skäl, eller hur (?).

Om sjukligheten som aldrig släpper taget.

Koftan är delvis i min nya favoritfärg.
Samma färg som de två dockorna i bakgrunden som min mamma sydde när jag och min storebror var små.
Jag tror att de kallar den kamel på engelska har jag sett cinnamon och det känns betydligt finare.

Vi är som sagt sjuka och jag har som sagt nästan ingen röst.
Man låter så väldigt sjuk när man knappt kan prata.
Folk på jobbet har tagit två steg bakåt (på riktigt, två stora kliv) av rädsla för att smittas.
"Åk hem du smittar" jag känner mig som en spetälsk då.
Men det kanske var dumt av mig att åka till jobbet, jag kände bara att jag inte var sjuk, att jag bara hade förlorat rösten.
Och sen skulle jag ändå hem och byta av barnets fader i vab:andet.

Annars tänkte jag bara nämna den här aha-upplevelsen jag haft sedan januari.
Småbarnsfamiljernas ständiga sjuklighet.
Jag fattar den nu.
Precis hur drygt och frustrerande det är att de friska dagarna nästan är färre än de sjuka.
Känslan av skuld på jobbet för att veckorna är som stansade hålkartor av vab-dagar.
Wow vill jag bara säga till alla er föräldrar som hållit på med sjukdomarna i alla dessa år.
Jag fattade aldrig hur ni hade det.

(Att komma hem medan det fortfarande är ljust rubbar min rytm.
Jag tror att det är timmar kvar till middag och att det är semester mest hela tiden.
Att vi borde hitta på något roligt och inte alls förbereda inför nästa arbetsdag.)

Om handstilen.

Visst är det ganska lustigt att vi läser så mkt om varandra, vad vi har på oss, hur vi rör oss, våra favoritdrycker och listor på allt möjligt.
Jag har uppfattningar om hur era personligheter är men jag vet inte alls hur ni skriver.

Lukt är en annan sak vi inte vet men ibland ser jag parfymflaskor skymta och då vet jag precis hur ni doftar.
Rösten vet vi kanske inte heller och den kan stjälpa hela min bild på någon.
Alltså inte för evigt, men den bild jag gjort mig i huvudet har så klart även en röst.
Visar den sig inte stämma måste jag ställa om några dagar.

Och ni visste inte hur jag skriver men nu kan ni se det här ovan.
På den mkt viktiga lappen jag lagt in.

Nu åker jag hem och vab:ar Torsten.
Utan röst hur tusan ska det här gå?

Om syskonkärlek.

Jag fick vara prinsessan Leia.
Min storebror hade gjort ett litet filmis-arrangemang på sin toalett en gång i tiden.
Och jag fick vara prinsessan Leia.

Det är väl ändå stor kärlek och en vacker hyllning till sin syster?
Jag är glad att vara hans syster.


Anekdot:
den vita t-shirten på bilden var en favorit, den var hålig och fläckig och jag hade lovat mamma att behålla övertröjan på.
Haha, som att hon inte skulle upptäcka det när dagiskorten kom.

Förtydligande:
Jag HADE faktiskt en nacke, jag var bara lite besvärad på bilden och hade därför en viss hukande kroppshållning.