Varje gång jag reser har jag stor separationsångest.
Först vill jag inte åka hemifrån alls, bara stanna hemma i soffan och låta dagarna gå som de alltid brukar.
Sen vill jag inte åka hem, bara stanna kvar och låta dagarna gå som de gjort under resan.
Och när jag äntligen kommer hem har jag en kort stund av lyckobaksmälla.
Då allt ska återgå från semesterkänslan med roliga dagar till de där vanliga dagarna.
Som bara går.
Och mer och mer tänker jag.
Varför bor jag i en stad, varför bor vi inte alla ute bland skogen och fälten och vattnet?
De känslorna blir alltid som allra starkast under våren.
När jag återgick till arbetet kom stora och omtumlande besked.
Mitt i allt det har vi en lämning och allt måste korras.
Och fel som slunkit med i tidigare nummer måste fixas.
Och Torsten har fått en spruta och jag ska tatuera mig och mitt i alltihop ska stora saker planeras.
Jag återkommer.
När jag återgick till arbetet kom stora och omtumlande besked.
Mitt i allt det har vi en lämning och allt måste korras.
Och fel som slunkit med i tidigare nummer måste fixas.
Och Torsten har fått en spruta och jag ska tatuera mig och mitt i alltihop ska stora saker planeras.
Jag återkommer.
3 kommentarer:
Och du ska tatuera dig...oj, detta blir spännande!
jobbigt. hoppas allt blir bättre.
jag tror jag såg dig och din familj på en parkering vid dalahästen i Avesta.
jag vågade inte hälsa.
tuvaminna,
hehe.
jag visar så klart när det är gjort.
frida,
så himla lustigt!
jag har ju faktiskt varit på en parkering vid dalahästen i avesta med min familj.
förra söndagen.
du skulle ha hälsat!
Skicka en kommentar