Torsten har nätter då han blir helt hysterisk.
Skriker så ilsket att han knappt kan andas, skriker nej och vi får inte röra honom, prata, eller något öht.
Han ligger bara och skriker och tårarna och svetten sprutar, och han sparkar och kastar sig omkring.
Det skrämmer mig, jag vet inte vad han går igenom, om det är en dröm eller om det är ett minne.
Eller om det bara blir så där ibland hos de små barnen.
Ett litet korn längst bak i huvudet undrar om det är något som hänt på dagis.
Även om han har ett bra dagis och jag uppskattar personalen.
Man vet ju aldrig.
Vi vet ju aldrig exakt vad som händer där och vad de gör.
Och på just Torstens dagis blev en i personalen dömd för pedofili i vintras, så det är klart att kornet gör sig påmint.
Hur logiskt jag än försöker tänka om att barn ibland har såna nätter.
Det enda som hjälpte, och knappt det för även då skrek han hysteriskt emellanåt, var att jag satt med honom på en stol.
I vardagsrummet satt vi, och han somnade, men så fort jag rörde mig för att ta mig till sovrummet skrek han.
23.50–02.00, jag fick ont i rumpan.
Och sen i morse, inte gick det att vara bara med sin pappa då.
"Mamma 'tiga upp-h!" bönade och bad han.
Nu har de gått för att hälsa på korna.
Och jag vet inte var jag ska börja, sova, njuta av stillheten, läsa ikapp mig, eller bara se på teve.
(Så jag bloggade.)
14 kommentarer:
Men hjälp, stackars liten. Hoppas att det går över snart, att det bara var någon konstig dröm eller så.
Äsch, antingen kan jag inte kommentera eller så är jag bara trött, tror min kommentar gick vilse i cyberspace.. Kontentan av det hela var, det låter misstänk som nattskräck. Googla det så hittar du massa info. Helt ofarligt men jobbigt för barnet och föräldrarna.
Oh, jobbigt och frustrerande och läskigt låter det som. Jag vet att mina föräldrar har sagt att jag hade såna nätter jag var liten. Att jag skrek och skrek och det gick knappt att få kontakt med mig. Dom visste inte om jag var vaken eller drömde eller vad jag var i för tillstånd. Otäckt för stora och små. Håll ut och håll om. Det kommer säkert gå över. Och kärlek och närhet kan ju inte vara fel i något läge, allra minst detta.
Åh, så jobbigt, känner verkligen med er! Han kan inte ha börjat få nattskräck då?
Åh stackars liten. Jag tycker också det låter som nattskräck. Hoppas det går över snart!
Stackars Torsten! :(
Nattskräck låter det som. Inte klockren sådan kanske men kolla upp det.
Tänkte precis säga nattskräck...min man hade det som barn.
Hoppas det ger med sig och blir bättre.
Vårt lilla barn gick igenom en liknande fas för några veckor sedan.... skrek och skrek och svettades flera timmar, flera nätter i rad och inget hjälpte mer än att sitta med honom tills han somnade i mitt eller pappans knä. Vi vet inte vad det var, men vi misstänkte nattskräck... och nu har det slutat, lika fort som det började.
Ps. vår son är lika gammal som T.
Hej.
Min son har haft detta ett antal oräknade nätter som var hemska. Han bara skrek åt oss "nej mamma gå" och tårarna sprutade, över en timme höll han på som mest och då fick man inte kommma nära honom på något vis då blev det bara värre. Jag talade om för honom att jag fanns nära för honom men vi kunde inte gå in i hans rum, då började det om igen. Han ville krypa in under soffan, in i hörnen och vi fick INTE ta i honom alls. Så tufft att sitta bredvid en så orolig och ledsen kille. Men lika plötsligt som det börjat så slutade det och hann kom krypande upp i famnen och ville ha vatten!!!! Var vaken en bra stund och somnade sedan om men var väldigt trött dagen efter!!
Läste följande på nätet och kunde bara instämma. Lycka till och hoppas ni slipper dessa nätter.
Styrkekramar från Ulrika
http://www.eckerberg.se/be/nattskrack.html
Vi hade precis samma med Torstens yngsta moster. Vi kom på att det enda som fungerade var att väcka henne helt och hållet. Inte försöka lugna och få henne att sova vidare. Det var jättejobbigt, hon befann sig i ett tillstånd mellan dröm och verklighet. Bara skrek och svettades.Men det gick över, det var bara en period, nog så jobbig men övergående.
tack för tipsen!
visst låter det som nattskräck, vi ska ha det i åtanke nästa gång han drabbas.
farmor, det låter rimligt, jag läste att det var ärftligt.
även om det är hans faster du menar, för han har ju inte mer än en moster.
bara man vet vad det är känns det inte längre lika obehagligt.
framför allt för att han inte behöver lida av det, utan att det bara är en form av sömn.
Vår son har periodvis haft sådana nätter, vi har försökt på alla tänkbara sätt att trösta och lugna, men han har gråtit otröstligt. Ibland i flera timmar i sträck. Men så gradvis har det blivit längre och längre mellan gångerna och nu var det länge sedan vi hade en sådan natt. Han är strax över 2½ år nu och visst kan det komma nätter då och då när han vaknar och är ledsen men då går det att trösta och lugna honom och han är mer envis än ledsen "jag ska sitta soffan!".
Så håll ut, det är väldigt jobbigt men det går över.
Min son hade anfall av nattskräck då han var 1-2 år. Känner igen det du skriver. Han var otröstlig och verkade vaken, men ändå inte. Ganska läskigt med panikskrik och glasartad blick. Det var bara att rida ut stormen och trösta, trösta, trösta... Nu är han snart 9 och sover genom åskanfall och grannens discodunk som en stock.
Skicka en kommentar