2011/05/21

Om maten på mitt bröllop.

Jag glömde berätta om hur vi gjorde med buffén vi bjöd på efter vår vigsel.
Det var några som undrade, och jag hade för avsikt att berätta så snart som möjligt.
Nu har det snart gått två månader, så låt mig börja:

Min mamma och syster, och min svärmor och mina två svägerskor, bakade kakor och bulllar.
Jag önskade kanelbullar för det var vad jag och min käraste bakade allra första gången vi var i samma rum.
Själv bakade jag vaniljhorn, och min käraste bakade finska pinnar.
För det var vad vi bakade på vår första träff på tu man hand.



I sista sekund hyrde jag tallrikar från det här fina stället.
För att få lite mer av den hopplockade loppiskänsla som är vårt hem.

Maten fixade våra mammor och min syster, mina två bröder sammanställde det mesta under dagen, bröllopstårtorna var hemmagjorda prinsesstårtor och istället för marsansås ska man ha Oatleys vaniljsås, det blir så mkt godare då (och passar bättre i laktoskänsliga magar som min egen).
Vi hade olika små plocksaker, goda sallader, ännu godare pajer, röror, bröd och en massa slags ost.

Färgglada tårtpapper la jag på kakfaten för att få lite mer pasteller och kulörter på bordet.
Och engelsk konfekt i skålar lite här och där.




Min samling karaffer dammades av och fick agera avecbord.

Och inbjudningskorten hade jag formgett själv.

Så klart.

5 kommentarer:

Jenny sa...

Så vackert till er dag!!
PS. Att vara gift kan vara en underbar livsresa - jag har flera decennier ev erfarenhet :)

Lisa sa...

så himla fint!

Unga fröken Karlsson sa...

Ser underbart ut, det här inlägget hamnar i min lilla inspirationsmapp. :)

Joanna sa...

jenny,
jag är övertygad om att vi blir gamla ihop.
jag ser helt enkelt inget alternativ.
allt känns roligt när jag tänker att vi är en familj som ska leva det.

lisa,
tack!

lina,
det var helt lagom, och jag är väldigt tacksam över att familjen fixade så mkt.
fram till en vecka innan tänkte jag att vi skulle göra allt själv, att man inte kan bjuda folk och sen låta dem fixa maten.
men när jag sen ställde min första försiktiga fråga om någon kunde tänka sig att göra en liten sak, så förstod jag på deras svar och reaktion att jag nog kunde be om en massa mer.

Bonnieto sa...

Jag är långsammast i världen att gratulera, men bättre sent än aldrig. Grattis till kärleken och äktenskapet. Hurra, hurra, hurra!