Om bäbisisoleringen.

Man brukar kalla den för bäbisbubblan men för barn nummer två skulle jag nog vilja byta det till bäbisisoleringen.




Inte för att jag känner att vi befann oss i någon slags bubbla med första barnet.
Vid den här tiden den gången, när han var drygt tre veckor som Kaj är nu, hade jag gått i skolan i en vecka och höll på att förbereda modereportage samtidigt som jag gjorde fotouppgifter och presentationer för skolan.
(Och fick uppsöka läkare eftersom det visade sig inte stå rätt till inne i min livmoder.)

Fast mest för att vi redan samma dag som vi kom hem från bb bjöd hem folk på fika.
Och satt på fik och träffade vänner och bekanta precis så där som vi hade gjort några dagar innan.
Utan barnet.

Med ett barn har man mer tid än man anar.
Den första tiden då var mest mysig, vi hade inga behov av att hålla dygnet efter klockslag, vi anpassade oss efter bäbisen och kunde ta promenader mitt i natten eller duka upp fika kl 02 lika gärna som kl 10.

Men nu.
Vad annars hinner man med de första veckorna när bäbisen inte hunnit få in rutiner?
När vi inte hunnit få in rutiner.
All planering är bara en skiss, jag har med mig en massa mat när jag lämnar Torsten på förskolan.
För ena dagen vill Kaj äta hur mkt som helst just den tiden, jag får stå på bussen och ge honom flaskan, kliva av med Torstens vagn och försöka skjuta den med höfterna samtidigt som jag matar Kaj i famnen.
Andra dagen sover han sig igenom det hela, tur och retur.

Dagen blir en annan, allt går ut på att förbereda sig inför nästa moment eller städa undan efter det senaste.
Just nu ser jag ingen lucka där strosande i solskenet sker enbart för att det är härligt.
Jag vet att det kommer, jag förstår det utan att se alla andra småbarnsfamiljer som ett levande bevis på att det kommer.
Men det känns ändå så väldigt långt borta.

Min starka älskade make fortsätter att ta nätterna.
Jag behöver sova, jag går ner i en depression om jag inte får sova just nu.
Kroppen hämtar sig fortfarande efter allt den gått igenom, och parerar alla dessa hormoner.
Jag klarar mig inte utan sömnen då, han verkar förstå det, jag älskar honom för det.

Och Kaj är en gullig bäbis, och Torsten vill så gärna leka med honom.
Vi brukar ha rollspel då.
Jag får Kajs repliker från Torsten, när jag levererat dem svarar Torsten, och ger mig sedan nya.

Inget av detta vill jag byta ut.
Det underbara kommer med det jobbiga.
Men jag fantiserar om hur det vore att kunna anställa en person som styrde upp nätterna i ett år framöver.
Småbarnsåren är jobbiga nästan enbart pga sömnbristen.