Om fogarna.

Om vi ska prata om fogarna en kort stund (eftersom jag hör att Kaj är på väg att vakna).


De är bättre!

Jag vågade inte hoppas på detta, men jag kan gå.
Jag kan promenera.
En dag gick jag till och med ända från Torstens förskola och hem.
Tidigare var det ju som ni säkert vet, en omöjlighet att ta mig ens till matbutiken (en sträcka som är säkert fem gånger så kort som till förskolan).

Skillnaden mellan den här gången och förra gången är, att förra gången gjorde framfogen precis lika ont ända fram till slutet.
Och fortsatte att göra det även efteråt.

Den här gången har de bakre fogarna varit de värsta på slutet.
Och den smärtan är lite mindre stickande när jag går, än vad den främre är.
Den smärtan påminner mer om vanlig ryggont, som jag är van att ha ända sedan jag var liten.

(Kaj somnade om. Jag hinner utveckla.)

Skillnaden med förra gången.
Inser jag nu, efter en andra förlossning som innebar mindre gräv och operationer.
Inga alls faktiskt.
Är ju att mkt av min smärta då berodde just på det.
På när de letade efter var allt blod kom ifrån, och från alla instrument som de var tvungen att ha i mig strax efter att barnet kommit ut, och operationen som de gjorde just genom den vägen.
Det är klart att det gjorde lite extra ont att gå då.

Visst gör det fortfarande ont.
Jag använder mig fortfarande av fogbältet, och har jag promenerat på dagen (exempelvis från Torstens förskola) då känner jag av det på kvällen.
Dvs måste gå med ministeg, starta långsamt, och dra mig upp med armarna.
Men ändå, ändå!
Jag kan rätta till en matta med stortån!



Bilden är från 2010.
Torsten var ett halvår och vi hade picknick med min kompis Tomas.
Han tog bilden.