2012/09/13

Om de svåra timmarna.

I dag fick jag en uppenbarelse (haha, nää, men nån slags "jamen så är det ju").
Timmarna efter hämtning, innan fadern kommit hem.
Fy fan i hela helvetet vad de suger musten ur mig.

Så trevligt det skulle kunna vara, det är vi tre och ibland sover Kaj när vi ska äta middag, och vissa dagar sitter vi på balkongen och äter.
Tar en efterrättsglass till och med.
Men oftast.
Oftast skriker Kaj för att han är trött men kan inte somna för hans storebror vägrar sluta hoppa i stora sängen, och jag får slag av tidigare nämnda storebror, han slår mig där de bakre fogarna sitter och det skär som en kniv genom hela kroppen och mitt hjärta hoppar över ett slag av smärtan.
Smärtan hänger kvar som en brännande känsla, som om någon svett min hud.
Och så skriker han, och smäller i dörrar, och klättrar på mig, och Kaj kränger när jag håller honom i famnen och själv blir jag spyless på mitt eget tjat på att ta undan din tallrik sluta skrika du kan inte sitta på din lillebror spruta inte vatten i hela badrummet sätt dig nu och se på filmen istället.

Ganska precis några minuter innan fadern kommer hem.
Lugnar alla ner sig.
Och så möts han av två lugna barn och en urlakad moder, som ibland försöker förklara hur galna dessa timmar är, men vem orkar lyssna på sånt?

5 kommentarer:

Anonym sa...

Tack. Tack. Tack. För du skriver och beskriver ämnet. De timmar man bara väntar av eller väntar in något sorts lugn. Jag har också en snart fyllda 3 åring och en snart 8 månaders. Jag känner så väl igen mig. Yttre och inrekaos.

/ Mamma till Tora&Agnes.

Johanna sa...

Ja, tack för att du sätter ord på det. Jag har bara en snart treåring och väntar nummer två. Redan tidigt med första barnet kändes dagarna oövervinnliga. Hur ska man orka två barn?

Lisa sa...

Oj du beskriver mina eftermiddagar exakt! Fast här är det en tjej som suger musten ur mamman och visar sig från sin allra sämsta sida innan pappan kommer innanför dörren och hon blir dräglig, ja till och med mysig, igen.
Och de där fogarna. Vad ska man göra? Borde inte det onda gett sig av vid det här laget? Tårarna bränner bakom ögonlocken när man inte ens kan trösta sitt ledsna barn utan att smärtan slår till.
På nåt sätt är det en tröst att veta att fler har lika tungt på eftermiddagarna (trots att dagen i övrigt kan vara perfekt).
This to shall pass.

Vicky sa...

verkar vara så himla svårt att vara mamma. men fint med såklart.

Joanna sa...

Vicky,
det är inte svårt, eller jag tycker inte att det är svårt, men det är väldigt tärande på de fysiska krafterna.
de mentala också för den delen, när barnets smärta blir ens egen smärta, barns sorg är också sorg, osv.
Och de gånger jag funderat över om mina, våra, val inom uppfostran och hur vi sköter vårt föräldraskap är bra.
Men skulle nog ändå mer säga tärande på krafter mer än något annat.
och så klart ändå värt det, livet innan barnen ter sig som så fattigt.