2012/10/02

Om mina barn.



De här pojkarna som är mina.
Jag känner det så djupt nu, att jag är en mamma, att jag är deras mamma.
Ganska troligt för att jag är föräldraledig, för att jag inte behöver hålla någon annan av mina roller vid liv annat än just mamma.
(Och hustru så gott man nu hinner det i dessa småbarnsår, och att vara vännen håller jag vid liv med intensiva punktinsatser, men mest just nu är jag, vill jag vara, mamman.)

De fyller hela min kropp och hela mitt hjärta, när Torsten har lämnats på förskolan och Kaj somnat för sin långa förmiddagslur, då jag egentligen andas ut för att kroppen och sinnet får vila.
Då är det tomt. Då väntar jag på dem.

Insikten i att detta bara växer, letar sig djupare in i hjärtat, utvecklas och blir mer.
Fler lager av deras personligheter, mer utbyten av tankar, att jag själv lär mig av dem, och allt som ska komma.
Det är den fullständiga lyckan.
Den fulländade.

5 kommentarer:

Tiger Baby, Johanna sa...

Kärlek!

Erkan sa...

Åh....

Stina sa...

Du verkar ha riktigt härliga barn!
Dessutom mycket välklädda barn.

Alexandra M-O sa...

Förstår känslan! Och det där "och allt som ska komma" tänkte jag på, att vi har kommit en bra bit på vägen. Vår äldsta låg nämligen i sin säng och läste, plötsligt slog han ihop boken och bara "andra boken i dag". Jag har ett barn som kan läsa, som gillar att läsa = ett stort barn.

Joanna sa...

Stina,
tack, de är underbara!
Och kläderna, det är så härligt med kläder och jag blir så glad när folk tycker att jag får till det rätt bra med just det.

Alexmo,
vilken jäkla grej alltså!
Dina barn ser jag ofta på och tänker jamen snart snart är mina barn också just där, som en liten morot är deras utveckling och samspel för min egen möjliga framtid med barnen.